Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 2

ken vandrar man som genom en andersensk aga; jag gick omkring liksom i drömmar och likt drömbilder sväfvade alla herrligheterna förbi min syn. Utefter klippsluttningen, der trädgarden är anlagd, stå cedrar, eypresser, palmer, mandel-, fikon-och orangetridd i fullt tor; stora kaktus krypa fram ur bergremnorna öfver ingangen till en mörk grotta af droppsten; der gar man ned liksom till underjorden, samlande ig framåt genom den labyrintiska krokvägen. Ett vattenfall plaskar ned derinne. Det ljusnar: en hvit flädermus svingar förbi i zigzag. Genom öppningen ser jag ut öfver blomsterängen, öfrver en spegelklar insjö, under bågen af en marmorbro ut till det mörkblaa hafvet. IIär, vid randen af en underj bat. Jag ser hennes hvita sidenklädning skymta; den lycklige Charon räcker henne handen och hjelper henne ned. Hennes ledsagare följa efter, men der är ej plats för flere, och jag blir qvar på stranden — — jag kunde se den länge fransmannens maliciösa blick på mig, då fartyget aflägsnade sig. Jag stiger ned i en annan mindre bat och far fram under taggiga klippor. Det ljusnar mer och mer förut; vi glida ut i den lilla insjön. Ett fantastiskt landskap i miniatur utbreder sig framför oss. Det är små smaragdgröna öar, här med Dianas hvita marmortempel, öppet och luftigt, hvilande på smärta rdisk kanal, vaggar en d