Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 2

och då jag med bevingade steg vände tillbaka med slyktingen. Psyche öppnade sina läppar och tackade mig i få ord på franska. Men hennes ledsac, som nu slutit sig till henne — en gammal herre med ett förnämt ansigte och tva unga kavaljerer, den ene liten och blond, troligen hennes broder, den andre lång och mager med ett maliciöst ansigte — gjorde mycket väsen af den lilla händelsen och tackade mig mycket högtidligt för mitt besvär — — och så gingo de sin väg. Det förekom mig som hade solen nu först börjat riktigt skina, oranger och heliotroper att dofta, och trädgarden syntes mig ett föryngradt paradis, medan jag pi ett försigtigt afstand följde sällskapet. Än saktade jag mina steg och gömde mig bakom en buske, då herrarne sago sig om efter ett eller annat, än ilade jag med klappande hjerta närmare, då Psyche här och der stannade och lät blickarne drömmande fara ut öfver de paradisiska nejderna. Ett par ganger vände hon hufvudet, förmodligen för att närmare betrakta en vacker blomma eller en staty, och det slog aldrig felt att våra blickar möttes, men så snabbt och flygtigt som en försvinnande tanke. Det är i sanning ett verkligt föslott, denna Villa Pallavilina; genom trädgården eller par