Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

skulle fresta mig. Jag är nästan rädd för att jag aldrig blir gift. Jag skulle just vilja veta hurudant det är att blifva förälskad och om man verkligen kan bli det som det skrifves i romanerna; jag har en misstanka att allt sådant är idel hjernspöken. Hvad min mor talade om sin möjliga plöts liga hädangång var naturligtvis gripet ur luften på det att jag med allvar skulle tänka på mitt giftermål. Den kira, förnuftiga mamma! 1860. I för mycken medgång bör man frukta för missunsamma gudar. Jag inser och ångrar det förmätna i min önskan att något, om än sorgligt, måtte gripa in i mitt lif. Min mor hade dubbelt rätt, oaktadt jag trodde hennes ord gripna ur luften. Vär Herre sände verkligen plötsligt bud efter henne. Det förefaller mig som om jag nu sutte ensam på den stora egendomen midt ibland de många menniskorna. Men är det då egentligen mitt fel att jag icke blifvit gift? Jag har ju icke mött någon, i hvilken jag kunde bli förälskad. Jag får väl se tiden an, men jag börjar snart att bli gammal. I går var jag inne i staden, hvarest jag i förtreten öfver att ha tråkigt lät frisera mig och putsa mitt skägg hos en fransk barberare. Det var besynnerligt nog då jag betraktade mig