jag hjelpa dem? Skulle de måhända uppgifva det i förtviflan och öfverlomna mig at mitt öde? Jag lag och lyssnade till det dofva ljudet: Bum, bum, bum! Da blef det på en gang ett uppehåll och den tystnad som följde var sa förfärlig att jag skrek högt i den tanken att de upphört att gråfva. Men det enformiga aflägsna ljudet väckte mig ånyo, och ännu en gang låg jag och lyssnade och räknade spadtagen, som jag visste voro tröttsamma och togo blott litet jord i sender. Det ena ögonblicket gret jag som ett sjukt barn, det andra stod fradgan mig ur munnen. Slutligen då jag dunkelt kunde urskilja ljudet at röster och jag försökte ropa till svar, märkte jag att jag blott kunde hviska. Pa en gång kom jorden invältrande och jag blef till hältten i jag var räckte det länge nog för mig att arbeta mig fri och krafla upp och sitta mig bakom ett par upprättstaende stolpar, men väl var att jag gjorde det, ty jag hade ej väl kommit dit törrän jorden vältrade in igen och jag hörde ett brak, såg en ljusglimt och blef derefter inprässad så att jag skulle blitvit qväfd ifall jag ej varit skyddad af stolparne, som höllo jorden litet bort ifran mig. Men medan jag satt inklämd der, kunde jag höra ljudet af hackor och spadar, och jag visste huru de skulle arbeta, de dugtiga karlarne, för att tå en kamrat afven deraf. Svag som framdragen. På detta sätt satt jag der fullcomligt hjelplös och försökte bedja för mitt lif iler, om ej det, så om barmhertighet för hvad ag felat.