ordentligt svälta. Då fingo vi ändtligen mat, hvilken. bestod af hårda skeppsskorpor och kaffe om morgonen, salt fisk, salt kött eller ärter om middagen och the med skeppsskorpor på qvällen. Det sistnämnda var min föda för hela resan, ty middagsmaten var oätbar och kaffet odrckbart. The var det enda drickbara vi hade ombord, ty vattnet var hafsvatten som destilerades af maskinen, och dertill kom att många doppade sina smutsiga hinkar ned i tunnan för att tvätta dem. Då vi skulle ha fisk till middagen bleden kokad qvällen förut och lagd i en tunna. Fisken tvättades icke förut utan kokades sådan som den togs upp ur lastrummet. På middagen stacks den ut till oss medelst en stor gaffel. På samma sätt blef köttet behandladt. Hade de ingen tunna till hands begagnade de en stor korg, som de eljest begagnade att bära kol i. Allt detta snusk måste naturligtvis framkalla kolera. Det första fallet inträffade, så vidt jag erinrar mig, redan d. 18 Maj, och nu blef dödsfall på dödstall. Den ene dog efter den andre, och så snart de aflidit, insyddes liken i en segelduk och kastades öfverbord). Under det svåraste dygnet dogo här 7 pe:soner. På dagen hade dött ett par stycken; på aftonen hade vi stor fest ombord. I den ena ändan al skeppet spelade två tyskar fiol och flöjt, medan resten dansade, och i den andra ändan dansade irländarue som befunno sig bland utvandrarne reelt. Detta var ju mycket muntert, och man glömde för ett ögonblick jämmern, men framemot kl. 11 fick pipan en annan ton. Jag skulle gå ned och lägga mig, men här var ett elände värre än någonsin. Nästan i hvarje afdelning af kojerna låg en sjuk och utstötte emellanåt klagorop mera hjertskärande än jag i mitt lif förut hört, och så var der en stank som var outhärdlig Jag gick upp på däck igen och lade mig att sof vid ångpannan der det var litet varmt. Här låg redan en hel mängd och jag kunde icke sosva mycket, utan steg snart upp igen och spatserade på uäcket, än rökande en pipa, än till ombyte betraktande en död qvinna som kastades öfver bord. Slutligen blef jag så sömnig, att jag beslöt trotsa fasorna under däck och försöka sofva derstädes. Här var likadant som förut, men jag och en min kamrat krälade dock upp i våra kojer. Då jag legat litet, började en ung tysk art ropa på en ung flicka vid namn Anna, som skötte honom med en beundransvärd ihärdighet, emadan han lhjalpt henne, då hon led af sjösjuka. Hun frälste också hans lif, alldenstund han var en af de hårdast angripna, och nu är han i land här i Newyork med oss andra. Han ropade, som sagdt, på Anna och detta så ihållande, att jag icke kunde sosva. Jag gick till honom och frågade hvad han ville; men jag glömmer aldrig det ögonblicket så länge jag lefver. Han tryckte sig fast vid sängkanten lör att resa sig, men kunde icke; jag hjelpte honom då, och nu stirrade han på mig med en märkvärdig nyfikenhet och ett par ögon, som jag ännu ryser att tänka på. Han ville se om han kände igen mig, ehuru han icka kände igen någon, icke ens Anna då hon ej talade. Han bad mig om något att dricka och om att ropa på Anna. Jag gick upp på däcket der Anna låg och sof och fick henne ned. Då jag sjelf åter kom under däck, såg jag en man som satt på en kista med ett spädt barn på armen. Jag frågade honom hvarför han icke gick till kojs. Han svarade mig på tyska något som jag aldrig skall glömma: Vet ni, i dag på morgonen dog min son, senare ett annat af mina barn och nyss äfven min hustru; nu är jag här ensam med detta barn, som ännu i dag på morgonen låg vid bröstet,. Han sjönk tillhopa med hufvudet mot bröstet, och jag gick till sängs. Bilden af den olycklige mannen följde mig i mina drömmar. Då jag steg upp på morgonen hörde jag någon säga: this man is dead. Jag såg mig om efter denne och fick ändtligen ögonen på honom. Han satt bredvid mig med ryggen mot bordet, begge händerna i fickorna, och var död. Jag kände igen honom: det var en irländare, och han hade varit en af de muntraste reeldansarne förra qvällen; senare hade han sofvit på däcket och nu hade han gått ned och satt sig att dö. Det var det värsta dygn jag någousin upplelvat. Tisdagen d. 29 Maj kommo vi på Newyorks redd, och nu fingo vi den bedröfliga underrättelsen, att vi skulle ligga i karantän i sex veckor. Eit par dagar derefter fördes alla danskar, svenskar och tyskar öfver till ett annat skepp, en gammal ameri kansk örlogsman, och här fingo vi det bättre. Här lågo vi till d. 3:dje Juli, då vi ändtligen kommo i jand. Post från hafvet. Den 24 sistl. Aug. vid middagstiden upptogs af fiskaren Anders Jönsson, straxt utanför Lomma, en på vattnet flytande butelj med ett inneliggande af tjära nedfläckadt papper hvarå med blyerts voro tecknade följande ord: Skeppet Zara: Slut på lifvets sorger i en svår storm i Nordsjön. Mina små testamenterar jag till mina vänner. Vården dem och gifven dem en kristlig uppfostran. Vid lem