Göteborgsposten – 6 september 1866, sida 1

jag uppskjutit det för länge och att jag ej kunde göra annat än sjunka ned och slämta efter andan. Jag kunde ej bli qvitt den förestiällningen att det var något som tryckte på mig och försökte tvinga luften ut ur mig. Slutiven blef denna föreställning så liflig, att jag ombrutet sträckte mina händer ut ifrån mig liksom för att skjuta bort något. Jag vet ej huru tiden gick, men omsider låg jag utmattad och hjelplös nere i halan, medan jag gjorde helt svaga försök att gräfva eller borra en vig ut med mina fingrar. IIastigt erinrade jag mig stackars Sam, och efter temligen mycket samlande omkring fann jag åter brädstumpen och lade min hand på hans ansigte, men blott för att rycka den bort igen, medan det gick en rysning genom mig, ty ansigtet var kallt som is. Derefter försökte jag röra vid hans bröst, men öfvergaf snart försöket; ty med undantag af ansigtet var han fullkomligt begrafven i jorden, och briädstumpen hade blott förhalat döden några ögonblick. Jag kröp så långt bort jag kunde, ty nu syntes döden vara mycket, mycket nira vid mig, och min egen tid i det närmaste utlupen. Jag vill ej berätta huru svag jag åter var, och huru alla mina förflutna handlingar stodo framför mig. Der voro de allesammans ända