Göteborgsposten – 6 september 1866, sida 1

äll-kapet, samt huru stor del som kunde till alla mina efterlefvande af fonden för enkor och faderlösa, och jag fann då att sakerna kunde ha varit värre än de voro. Slutligen kände jag mig liksom lugnad och tälmodig, och för första gangen, sedan jag blef begrafven, lag jag på mina knän med mitt ansigte i mina händer. Ä Jag vet ej huru länge jag legat sa, men på en gång inbillade jag mig höra en stämma tala, och jag for upp; men nu hördes den cj mera, och medan jag satt och lyssnade kunde jag åter se alla möjliga slags ting komma och gå. Än var det likkistor, än vilda djur med ett förunderligt utseende och föremål utan någon bestämd skepnad; och när de rörde sig och dinglade och rullade sig fram, hade jag en känsla som om de skulle vidröra mig; men nej, de gledo bort igen, och för att afhälla mig från att tänka kastade jag slutligen rock och väst af, och i det jag trefvade omkring mig tills jag fick fatt på skofveln ropade jag: ÅGud hjelpe mig! och började försöka att gräfva mig en väg ut. — Hvar och en må sörja för sig! till hälften stönade jag fram och blef förfärad I ver det underliga qvalda ljudet af min ri men jag arbetade vidaro tills jag kastat några få skoflar jord bakom mig, då jag märkte att