Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 2

störta dynastien och sänka landet ned i revolutionens jordbäfning. Romerska trågan tränger sig fram mot sin lösning och jesuiterna spinna som giftiga spindlar sina intrignät. I Norden vänta befolkningarne med spänning på afgörandet af de slesvigska danskarnes närmaste öde — i sanning, det ser brokigt ut och huru skall denna politiska härfva kunna redas utan nytt krig och ny blodsutgjutelse? I Frankrike har senatorn markis de Larochejacquelein i dessa dagar utgitvit en politisk brochyr, Frankrike och Freuaen, i hvilken han nästan alldeles ansluter sig till de åsigter, som Thiers uttalade, då han inom lagstistande kåren hänförde hela församlingen till bifall genom sitt angrepp på Bismarcks politik. Med afseende på Preussen anmärker han, att ett krig mellan denna makt och Frankrike är oundvikligt. Det pratas visserligen ständigt om tred, men ingen tror derpå; det kan vara tvifvel om, när kampen skall utbryta, men att det skall komma till ett allmänt krig, har aldrig varit sannolikare än i detta ögonblick. Efter det han skildrat de olika manövrer, genom hvilka Bismarck fört tyska Förbundet, Osterrike och Frankrike bakom ljuset, uttalar förf. sin fruktan för, att Frankrike skall komma att stå isoleradt i en europeisk konflikt, om det icke ofördröjligen ansluter sig till de stater, hvilkas allians ännu står för detsamma öppen. Då Preussen utfört allt, hvad det med så stor brådska och hast arbetar på, skall Frankrike vara reduceradt till en åskådare, lt men det kan ej länge i stum resignation bärakt sitt nederlag, och när den tid kommer, då det med oemotståndlig makt fordrar att komma ur sin förödmjukande ställning, är det utsatt för att stå alldeles ensamt gentemot hela Europa, liksom under det första kejsardömets dagar. Dröjer Frankrike, skola neml. äfven de makter, som nu önska att hämnas på Preussen, sluta sig till detta, och Bismarck har ju redan gåu Österrike till mötes. Nu deremot kan Frankrike finna understöd i Tyskland hos de nationer, som Preussen med våld bragt under sitt ok. ÅKejsaren, sortfar Larochejacquelein, behöfver blott säga ett enda ord. Må han säga oss, huru hans bekanta bref till Drouyn de Lhuys skall tolkas; ty Preussen tår ej vara verldens herre och diktera den lagar. Österrike är slaget till marken, men det brinner af begär etter hämnd, och de ty— — — 2 — — — —— — — — — — — — — A—Al— — — — A— — —— l— nn 8 — — lr MM Ku — ska staterna äro, 1 sin törtviflan öfver det ode, som sförestär dem, redo att ansluta sig till! Frankrike och underkasta sig dess beslut. Den franske kejsaren behöfver blott höja sin röst, och hela Frankrike skall, utan hansyn till partier, denna gång enigt gripa till vapen, för att understödja sin suverän. Om det då blir af nöden, skola 2 millioner man heldreli besvara hans upprop, än tåla utförandet afs planer, hvilka hota — det kan ej tillräckligt !: ofta upprepas — sjelfva vårt oberoende. Om det är nödigt att förebygga, det Preussen lägger sista handen vid det verk, hvartill wienerkongressen lade grundstenen, må vi då så krig; ty det blir ett krig för rätt och rättvisa, tör Frankrikes ära och räddning:. Times upptager denna broschyr till genmäle och begagnar som bevisningsskäl för Preussens rätt till införlifningar af en del smärre tyska stater — att Preussens landtdag dertill lemnat sitt bifall! Nog hålla preussarne till godo, om det också gällde införlitningen at England — så framt de kunde komma åt det. Annars synes det vara mera rättvist, att Preussen tillfrågar befolkningarne i de länder, som skola införlifvas, eller åtminstone deras representationer. Köln. Zeits ena pariserkorresp. medger, att rörelsen är i Frankrike stark mot Preussen, och en vän till mig, som besökt Lamartine och genomrest södra Frankrike, skildrar stämningen såsom betänklig. Journal des Dåbats anmärker: Vi se oaktadt en viss misstämning, som det skulle vara barnsligt att fördölja, huru den allmänna meningen uppfattar, att i sjelfva verket ej allt är oriktigt, som tilldrager sig i Tyskland; oaktadt många tadeloch beklagansvärda handlingar, är det dock en stor skilnad mellan Preussen, som ansluter sig med de närmaste band till den tyska stammens åtskilliga medlemmar, och Österrike, som undertrycker de italienska folken, eller Ryssland, som sönderkrossar Polen, En känsla af billighet blandar sig uti de ännu rådande nationala fördomarne. Det är ej dessa, utan den törra som vi uppmuntra, och vi blygas icke för att öppet tillstå detta. Frankrike, som oaktadt alla hinder grundat sin nationala enhet, redan för längesedan afstått från förstörandet af Englands enhet och välvilligt beträdt Italiens, kan utan I vrede och fruktan upptaga Tysklands enhet. Låtom oss ej glömma, att nutidens handlande personer skola med sina fel och brister afgå srån verldsskådeplatsen, men att nationerna stå qvar. Nåväl, de nationer, om hvilka vi här tala, äro Europas fyra stora civiliserade folk, och deras vänskap kan bli af varaktig och helsosam vänskap för mensklighetens öde. Att näma häraf än Frankrike hvad före