Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 2

2:I Fredags bortkom från kusken C. J. Larsson på Olivedal ett par hvita handskar och en hvit väst, utan att man kunde utfundera hvart dessa till; kusktoaletten hörande artiklar tagit vägen. Det blef dock snart upplyst att en gosse som utbjöd tvål till? salu visat sig i närheten, och med ledning af denna uppgilt fick man reda på tjufven, en fjortonåring och medlem i det band af unga tjufvar som svärma omkring i staden och dess närhet. Gossen heter Gust. Edv. Andersson, och har flera gånger förut stått tilltalad för stöld. Af en eller annan orsak misstänkte man honom äfven för att ha i en lumpkällare från handelsbiträdet Stenberg tillgripit en portmonnä med inneliggande 5 rdr 25 öre. Detta skulle ha skett, då Stenberg vid middagstiden på 5 eller 6 minuter lemnade källaren och gick upp i den ofvanför lig gande boden. — Vid polisförhöret erkände den tilltalade båda angifvelserna och blef införpassad till celltängelset. — Såsom läsaren torde erinra sig, hände för någon tid sedan att en s. k. mäklarebåt med deruti befintliga personer kantrade då den skulle lägga ut från briggen Thomas, som bogserades af ånglartyget Göteborg, kapt. Höglund. Kantringen hade föranledts af den brottsjö som uppkom då hafsvågorna möttes af svallet från ångbätshjulen. Kapt. H. som först sedan olyckan var skedd observerade den och äfven såg att en mängd båtar redan voro i närheten för att hjelpa de nödstälide, ansåg sig dels icke hinna fram för att bidraga till räddningen, dels icke kunna riskera den vådliga manövern, då en kollision mellan angbaten och briggen var att befara, hvadan han fortsatte bogseringen till staden. Emellertid hade ett par af de herrar, som så oförmodadt fått sig ett bad, anseende att grof vårdslöshet eller något ännu värre (det framhölls af en bland kärandena under förhöret att kapt. H. skulle försökt dränka vaterclerkerna i tvenne år) vållat detsamma, instämt kapt. II. att ansvara inför poliskammaren. A kapt. II:s sida hördes trenne vittnen, af hvilkas berättelSer framgick, att briggen, tillfölje af den saktade farten då tullbåt m. m. lade till och ifrån, lagt sig något tvärsför och undanskymt mäklarebaten, så att denna från -Göteborg icke gerna kunnat ses, att kapt. H. för öfrigt, såsom hans skyldighet var, sett framåt och icke tillbaka, och slutligen att han icke genast satt till full maskin utan att farten skulle långsamt ökas till fullt. Motpartens vittnen, som varit ombord å briggen, kunde naturligtvis icke lemna så bestämda uppgilter, men förmenade att för stark maskin satts till o. s. v. Den enda för kapten H:s sak egentligt ofördelaktiga uppgiften som af dem meddelades var att han satt gång utan hamnlotsens order. Kapt. H. upplyste dock att sådant order icke brukade anses nödvändig. — Pa grund af hvad som sålunda förekommit, frikändes kapt. H. från allt ansvar. En bonde från Alingsåstrakten vid namn A. P. Bengisson blef i Lördags bestulen på en summa stor 65 rdr under rätt lustiga förhållanden. Han skulle från Fisktorget bege sig till jernvägsstationen med en börda fisk, då en hjelpsam person framträdde och anhöll att, ehuru personligen obekant, få göra honom den tjensten och bära fisken. Bonden lemnade honom fisken och gemensamt begåfvo de sig nu åt jernrägen tilll Utanför Gamla teaterhuset mötte de för andra resan stöld straffade skomakeriarbetaren Fredr. Westerberg från Alingsås och med denne slogo de sig i språk. W. som hörde att bonden ämnade sig till Alingsås, yttrade att äfven han skulle resa dit och att bonden gerna kunde få afpollettera en del al sina reseeffekter, fisken inberäknad, på W:s biljett. — Du skulle lura jernvägen således och blef värst lurad sjelf, yttrade polismästaren. — Jaha, svarade Bengtsson ångerfullt och förtäljde vidare, att de båda karlarne derefter föreslagit, att han skulle bjuda på bränvin, hvarvid han så gerva kunde köpa ett helt stop då det vore godt att ha på vägen. Han köpte bränvinet, och de nya vänuerna proponerade honom nu, att då han hade god tid på sig innan bantäget afginge, skulle de gå och se på de vackra bysterna i alleen. Denna konstnjutning lockade Bengtsson så mycket, att han genast följde med. Ankomna till Bältespännarne slogo de sig ned der, bonden i midten, Westerberg på hans venstra och den andre på hans högra sida. De togo en knaber, de togo ett par och nu började de båda vännerna att gifva sina känslor luft genom hvarjehanda smekningar. Sedan denna intagande scen en stund fortgått, föregaf W. helt plötsligt ett naturbehof och aflägsnade sig. Kor: derefter förklarade den andre att han såg en söt flicka af sina bekanta gå i alleen och att han måste vexla några ord med henne. Bonden fann detta helt naturligt och väntade filosofiskt en god stund på sina båda vänner. Då dessa icke återkommo tog han ofrivilligt at venstra bröstfickan och fann att hans penningar voro stulna. Han anmälde saken i polisen, och började äfven sjelf leta efter tjufvarne. Slutligen anträllade ban Westerberg på en krog, der han bjöd på bränvin och äfven oförskämdt nog bjöd Bengtsson att taga en snaps med. I stället lät dock B. häkta honom. Vid förhöret i poliskammaren nekade W., som helt visst är tjulven, att ha tagit den ringaste befattning med Bengtssons penningar, oaktadt denne bland de 24 rdr, som W. vid häktandet innehade, igenkände en 10-rdrssedel som sin. Målet uppsköts på åtta dagar. W. införpassades till cellfängelset. — — — — TN KE