Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

— — ee —— jade nu känna mig för i den riktning hvarifrån ljudet kom. Mursten, murbruk, grus, stumpar och stycken af bjelkar och bräder, med deras splitsade ändar stickande fram ur grusct, kunde jag få fatt på, men Sam Carberry kunde 2 ej känna något af; slutligen satte jag mig ned, flåsande som om jag sprungit, och stora droppar föllo ned på mig, medan jag drog hvart andetag så tungt att jag blef vild af fruktan och fasa, ty det var som om jag snart ej skulle kunna andas mera och då — måste jag ju qväfvas. Det var förfärligt; tankarne på allt detta hade en sådan verkan på mig, att jag flög omkring som en fågel i en bur — än hit, än dit i vansinnig sträfvan att få slippa ut. Jag skrek: hjelp, hjelp! och sprang och slog omkring mig, hoppade och borrade mina händer in i jorden, tilldess jag slutligen låg flåsande och blödande och hjulplös på gruset och gret som ett barn. Detta gjorde mig godt och tycktes klara mina tankar; jag kände mig nu ursinnig på mig sjelf då jag t tänkte på att jag på detta sätt spillt bort mina krafter för alldeles ingenting, då jag kanhända skulle kunnat uträtta något för att hjelpa mig sjelf ut. Medan jag var sysselsatt med sådana tankar for jag på en gång upp, ty åter hördes det der stönande ljudet strax invid mitt hufvud. Då jag kände mig litet för igen, fick jag handen