Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

att falla i sömn, ty föröfrigt kände jag ej något fel med mig. Det var liksom om tanke och sans voro inspärrade i mörkret, så att e en ljusglint kunde triinga in. Nen jag var i ett slags drömmande, behagligt tillstånd och låg der fullkomligt stilla, tills ett stönande ljud väckte mig; då kom tanken tillbaka som ett bländande ljus, och så skarpt var ljuset att min hjerna tycktes mig förbrännas, ty jag visste nu att jag var lefvande begrafven. Några minuter stod jag der jag först rest mig upp i en halflutande ställning, medan hufvud och skuldror berörde bjelkarne uppöfver mig, men ett nytt stönande föranledde mig till att känna mig för i mörkret och försöka få reda på hvar jag var och huru stort rum jag hade att röra mig i. Det var snart gjordt, ty på bottnen var det omkring tre fots rum, och så långt upp som jag kunde na tycktes det på ett hall vara ungefär sex fot och på det andra hela tunnelens bredd. Jag vågade dock ej röra mig mycket, då det fortfor att rulla ned jord och murbruk, så att rummet hvart ögonblick blef mindre. En kallsvett bröt fram öfver hela mitt ansigte då jag tänkte på att jag snart skulle vara krossad eller fullkomligt omgifven af jord. Men just i detsaimma hördes åter detta stönande straxt intill mig, och för första gången crinrade jag mig Sam Carberry. Jag bör