Göteborgsposten – 3 september 1866, sida 1

Den resande gjorde ett nytt jakande tecken, och scende att eldstaden var omgifven af ett talrikt sällskap, gick han att utan tillgjordhet sätta sig vid ett bord vid väggen. Denna händelse hade lifligt förargat Kelser. Han var ursinnig på denne inträngande som så olägligt afbröt honom i det ögonblick då han skulle börja en af sina vackraste berättelser. Också kastade han på främlingen en blick af förakt och yttrade tillräckligt högt för att bli hörd: : — Den der är en yankec, det vill jag slå vad om. Den till hvilken anmärkningen var riktad tycktes icke miirka den. Då han häindelsevis fann en gammal tidning på bordet, vek han mekaniskt upp den och började läsa. Denna kalla och lugna hållning ökade slagskämpens vrede men för ögonblicket åtnöjde han sig med att mumla några meningar om yankees feghet i allmänhet. Dererter återtog han beFättelsen, höjde rösten och framhöll de blodigaste detaljerna. Allt detta var förlorad möda: främlingen satt fortfarande lil kgiltig. Också beslöt sig Kelser att göra slut härpå och ropade högt till värden: — Boniface, vi ha här en eländig skälm, som kommit Gud vet hvarifrån och blott generar oss.