Göteborgsposten – 1 september 1866, sida 2

nara 50 ar. kordimdsdagen holl sist slorsta) . . — a 8 ordinarie sammanträde d. 5 Nov. 1816, så att den skulle, om den tillåtits framsläpa sig ett par månader till, hafva uppnätt åldern af ett halft sekel. Huru man än vill bedöma de senaste irens händelser, kan det likväl icke förnekas, att förbundsdagen sjelf mest bidragit till sin mindre ärofulla undergång genom att affalla ifrån och förneka de grundsatser, som borde varit dess väsentligaste styrka: erkännandet och häfdandet af alla medlemmars likberättigande och suveräna myndighet samt förbundets uteslutande detensiva ändamål. Förbundet trodde sig kunna gentemot Danmark tillåta sig en motsatt politik, och de nordliga småstaterna voro bland de ifrigaste att förorda och understödja hvarje orättvis våldshandling emot detta rike. De gjorde härigenom stormakterna förtrogna med tanken på törbunåslagarnes ogiltighet och godtyckliga åäsidosätvande; de hoppades skörda rika trukter på Danmarks sönderstyckande, men hatva nu sjeltva måst lida ett ännu hårdare öde. Tyskarnes angrepp på den danska monarkien naatva visserligen icke varit den egentliga orsaken, men likväl den väsentligaste yttre anledningen till de omhvälfningar, som nu försiggått i Nordtyskland. Sedan Preussen, efter hvad det vill synas, nu blifvit den forna förbundsdagens universalarfvinge, skall det vara at intresse att höra, huru utredningsmannen i boet, grefve Bismarck, tänker sig den europeiska ställningen efter eller genom de förändringar, som ou medelst hans försorg och de preussiska vapnens framgång åstadkommits. I annexionsutskottet från preussiska landtdagen har neml. Bismarck uttalat sig sålunda: De ifrågavarande ländernas (Hannover, Nassau, Kassel och Frankfurt) förening med Preussen sår icke göras beroende af parlamentet. Det är s. n. omöjligt att säga, huru många veckor eller månader som kunna åtgå, innan parlamentet träder tillsamman. Hvarje uppskof med införlifningen skulle hafva till följd, att man skulle säga, att införlifningen ännu icke utförts, och häraf skulle osäkerhet uppstå. Ett dylikt handlingssätt skulle dessutom röja en fruktan hos regeringen, af hvilken Europa lätt kunde draga fördel. Parlamentet är dertill ej heller kompetent att fatta ett sådant beslut. Om det sedan skulle komma till ett krig, skulle en senare sanktion af parlamentet ej vara till någon fördel för regeringen; ty det är mycket möjligt, att Preussen äfven efter införlitningen kommer att försvara dessa besittningar mot främmande makter, likasom det ju i förra århundradet var fallet med Schlesien. Det bör ej uppstå något tvifvel om, att vi äro fullt. beslutna och tillika i stånd att sasthälla den en gång uttalade och utförda införlifningen. En curopeisk kongress skulle ej heller leda till något; den skulle upplösas utan resultat, och om den i allmänhet skulle vara af några följder, skulle dessa visa sig i rustningar och krig; ty i detta fall finns det ingen högsta domstol. Regeringen stödjer icke sin rätt på erösringen, men det är här förnämligast fråga om det tyska folkets rätt, om dess vätt att lefva och andas, och om dess kraft, som har sin rot i Preussen. Hvad angår att man fordrar, att den preussiska författningen skall vara införd i alla annexerade länder d. 1 Okt. 1867, kan jag visserligen icke helt och hållet utan betänkligheter ansluta mig dertill, men jag skall dock taga detta förslag ad referendum. Att den preussiska författningen införes i dessa länder, är en naturlig sak. Regeringen tänker att genom förordningar införa det preussiska militärsystemet i de omhandlade staterna såväl som de lagar, hvilka angå den fria omröstningen; men det bör ölverlätas åt densamma, att efter eget tycke välja de ändamålsenligaste medel och vägar, genom hvilka det önskade målet kan hastigast och riktigast ernås. Det är regering ns afsigt att utnämna en kommission, till att förbereda och organisera den påtänkta ombildningen af nämnda länder; enna kommission skall ha eu preussisk embetsman till sin president och tillkalla sakkunmga från alla trakter af de länder, som skola infsörlifvas. Sådana sakkunniga skola älvenledes bli kallade tll Berlin, för att understödja ministeren och lätta dennas arbete. Det framgår af alla dessa meddelanden, att det ej är väl betänkt, om vi nu göra lagen lör oss så tung; låtom oss heldre glupska (Leisshungrig) kasta oss öfver den inom tyska folket väckta enhetskänslan och taga för oss af rätterna, sadana de serveras oss, utan att låta krusa oss för mycket. Låtom oss alltså grip: efter hvad som bjudes oss. Den lycka, som man vrakar i en sekund, vänder ofta aldrig i evighet tillbaka. Regeringen skall ej vika tillbaka för en ögonbiicklig införlifning, men om j äfven viljen göra det till en oligt för oss att oförtöfvadt införa jörlattningen, läggen j ett band på oss. Huru viljen j uppträda mot de olika strömmarne inom de länder, som skola intörlifvas? Tänken j måhända intöra belagringetillståndet? Men då skulle vi ju, i st. f. att börja med regelmessiga förhållanden, bli nödsakade att först besagna exceptionela sådana. Man har föreslagit inkallandet af representationerna i de fyra länderna; men äfven det har sina betänkligheter. Vi kunna ej veta eller beräkna, huru dessa församlingars beslut skola utsalla. Den stora mängden inom dessa partikulärstater känner sig ännu alltjemt starkt knuten vid forntidens makliga förhållanden, under hvilka befolkningen var fri från allt ansvar. Det fiunes visserligen intelligenta personer i dessa länder, men om de ha öfvervigten öfver den stora mängden, är mer än tvifvelaktigt... Det är nu framför allt n dvändigt att ernå en öfverenskommelse; låtom oss derför, m. h., söka att så hastigt som möjligt åvägabringa en sådan. Inl. senare notiser har annexionsutskottet enats om töljande: 1. Konungariket Hannover Åce. blifva, i enlighet med art. 2 i grundiagen för alltid förenade med den preussiska staten. 2. Den preussiska lörfattningen träder inom dessa landsdelar i kraft d. 1 Okt. 1867. De till detta ändamål nödiga ändringar och illäggsbestämmelser fastställas genom särskilda lagar, 5 3. De för dessa länder under mellantiden nöt ga igbastämmelser fattas genom kongl. förordning. 4. At ministeren uppdrages att utföra den närvarande ; agen. I I Yan I. I Parlin Att ramarinmran 4 11.