Göteborgsposten – 31 augusti 1866, sida 1

der händelsen passerade, som det heter i tidningsreferaterna — en konsert, dervid denna tonkonstens värdigaste prestinna i vårt land föredrog: Åria ur Skapelsen at Haydn, d:o ur Faust af Spohr, brefarian ur Don Juanaf Mozart, arior ur ÅLucic at Donizetti och Kuryanthe al Weber, samt folkvisor. Den outtröttlige hr Fredrikson biträdde vid konserten med deklamationsnummer. Det saller af sig sjelft, att förtjusningen var stor, ja, en entusiastisk poet eller poetisk entusiast bland badgästerna påstod sig vid en blick ut genom fönstret ha skådat de sagra väsenden höja sig upp genom halvets skum och förtjusta lyssna till den hänförande sången, om hvilka skalden sjunger : Men intet öga skådat än de tärnor Med former fagra, utaf hafvets skum, Blott himlens måne eller nattens stjernor Och hafvets under i de dunkla rum, Hur fritt de leka tär dem dock en oro, En onämnd längtan emot fjerran land, Och hur kring vida verlden så de foro En gång de kommo hit till klippig strand. Jag hoppas min vän Wetterhoft förlåter mig den alldeles nödvändiga lokaliseringen i sista raden! Thorsdagen hoppar jag öfver. Den erbjöd intet af offentlig natur, och icke kan ni väl begära att jag skall sqvallra ur skolan om alla de små, enskilta, pikanta småsaker, de invecklade intriger en miniature, hvari en Bismarck och framför allt en v. Beust skulle bli slagen på fingrarne, men hvilka jag, liksom Sfinxen har verldens angelägenheter, har på mina högstegna, icke fem utan allraminst tio fingrar. Dock Thorsdagen må icke bli lottlös! Vet då min herre, att man här roat sig med att sätta upp en fullständig affisch sör Den sköna Helena, hvartill personalen är tagen bland badsocietetens mest framstående medlemmar. Det roar er kanske att höra den, nåväl så lyssna då: Agamemnon, härads—, men hvem är det som rycker pennan ur handen på mig så att bläcket yr kring det oskuldshvita gåsfanet, ah, det är du TFörsiytighetens gudinna, som lägger fingret på dina läppar och med ett vältaligt ögonkast hviskar: Tyst, förvägne, hvilken skandal var du på väg att åstadkomma! Och jag, flat och generad öfver fruntimmersbesök så här dags på natten, jag lyder och — tiger. Alltså till Fredagen! Då gat hr Fredrikson en musikalisk-deklamatorisk soirå i salongen, der jag trotsar er att den aftonen kunnat finna en ledig plats. Hr IF. deklamerade med vanlig talang!: N:o 15 Stolt, af Runeberg samt Vintergatan och Folkvisan i konsertsalongen, båda af Topelius, samt utförde derjemte Jolins något föräldrade monolog Mammas Gosse, den der af törlåtliga och naturliga skäl svårligen kunde bli på ringaste sätt illusorisk. Fru Michaöli sjöng Il Bacior, af Arditi, Våren, romans af A. M. Myrberg, orden af Carl XV, samt visor af Dannström och Lewerth, och tillsammans med Anders Willman duett ur kRegementets Dotter af Donizetti. IIr W. sjöng derjemte: Atskedsskålen, af Arditi, Jätten, af Wennerberg (oh, hvilken röst, hvilket föredrag !), Svinaherden, solkvisa, samt Hafsfrun, en ny komposition at Myrberg. Lägger man härtill att Pelle odman bjöd på några muntra visor, torde man lätt finna, att både soiregifvaren och hans publik borde vara nöjda med programmet — och det voro de äfven. I förbigående må anmärkas, att hr Fredrikson med sin deklamation, i vissa fall också förträfflig, lyckades tjusa isynnerhet den svagare hälften af sin publik till den grad, att då han drog till med Vintergatan, förtjusningen nära nog urartade till hysteri. Så ha vi Lördagen, Lorisalagen! I enskilta kretsar firades den med mer och mindre högtidliga middagar. Mannen till Sveri