Göteborgsposten – 31 augusti 1866, sida 1

— ——ä— ä— AAAi—— — — Grcklands vise voro 7, men här i Marstrand älskar man icke precis antika mönster! — hade dagarne förut slagit sina kloka hufvuden tillsammans och verkligen lyckats åstadkomma något noch nie dagew esenes?, en fest, hvaraf minnet säkerligen ej slocknade med de sista lågorna i badhusparken, nej, som, om jag ej alltför mycket misstager mig, snarare allt liligare återspeglade sig i damernas, dagen efter festen mer än vanligt — och det vill här på platsen säga någonting, mi strålande ögon. Det var tacksamhetens rena stråle som glänste deri, skönare än När all Naturen — himmel, jord och haf, Ler som ett klarögdt anlete mot dagen. Och nu till detaljerna! Kl. 6 e. m. samlades sällskapet till ett antal at c:a 400 personer i badhusparken, der de utsedda värdarne på bästa sätt — svensken är som man vet Nordens fran man — gjorde les honneurs tör de älskvärda gästerna. De prydligt dukade kaffeborden vinkade så inbjudande, innan kort bildade hela sällskapet ett enda ofantligt kaflerep, ovanligt i sivt slag, enär här endast angenäma saker yttrades om och till nästan, ännu några ögonblick och bålarnes tid var kommen. Den ädla furstinnans skål föreslogs värdigt det höga föremålet af hofmarskalken grefve G. von Rosen och efterföljdes naturligtvis af hurrarop och fanfarer. Derefter följde skålen för damerna, tolkad i icke mindre än 2:ne versifierade qväden af deras förklarade gunstling, en af själarne i sällskapets nöjen, prydnaden för salongen såväl som för scenen, artisten vid k. teatern i Stockholm hr Gustaf Fredrikson. Med musiken och värdarne i spetsen företogs derefter en marsch omkring parken, hvarefter man inträdde i den dagen till ära festligt smyckade och upplysta Societetssalongen, hvarest vår afgudade Louise Mielidli på sitt vanliga, lika enkla som tjusande sätt föredrog några romanser. Härefter vidtog dansen, och att den var animerad, det behöfver jag väl inte säga! Mellan danserna uppträdde en annan at socictetens glädjespridare — hvilken vi dock törst helt nyligen och tyvärr endast för en kort tid lyckats eröfra trån en af våra rivaler Stenungsön — en af dessa ovanliga personer, som när och hvar de visa sig komma de mulnaste pannor att klarna, de trumpnaste munnar att le, med ett ord den glade, i rappet öfver stad och land bekante visskalden, Bellmanssångaren och non plusultra rumormästaren P olle Ödman, Erik Böghs själatrände och törtrogne vän, som på vanligt oörverträffligt sätt lade för några af denne sin våns och sina egna bästa visor. Under tiden hade parken rikt eklärerats och i den lugnaste, herrligaste väderlek serverades vid half 11-tiden en souper, som man icke skulle ha väntat sig på en så föraktad ö, och efter densammas expedierande (souperns, icke öns!) började kottiljongen, hvars skiftande och muntra turer jag endast på afstånd fick åse, ty jag föredrog att, inandande den svala nattluften, på verandan röka en af Prytz Wienckens doftande Zamora, mellansort. När den var slut, var det midnatt och slut på fröjden. Man skildes åt Gick hvar sin stråt Men ej vid tårars flöde. Nej, långt derifrån. Glam, skämt och munterhet ljödo ännu långt efter festens slut, från Alphyddan, utefter trampen eller nere vid kajen, en ljuflig musik i dens öron som tycker om glada menniskor och icke mindre rolig att höra derföre att slutrefrängen dertill öfverallt var satt till orden: God natt! Tack, tack för i afton! Så förflöt den glada Tisdagen. På Onsdagen gaf fru Michacli för öfverfylldt hus, eller rättare sagdt öfverfull kyrka — ty det var sjerdedelen. Aktierna tecknades emellertid ögonblicklioen till tiodubbelt större antal än det ur