Göteborgsposten – 30 augusti 1866, sida 2

— —— —— aAss— Fran Utlandet. Med den sachsiske ministern v. Beusts försvinnande från den politiska skådeplatsen i Tyskland har öfver ett helt system utslag fällts, och detsamma har säkerligen för en lång tid skrinlagts. Beust var onekligen den mest betydande och talangfullaste af de s. k. stortyska statsmännen, hvilka sökte häsda det genom 1815 års wienerfördrag stiftade förbund af suveränerna och likberättigade furstar såsom den tyska nationens högsta myndighet, för hvilken ärven stormakterna Osterrike och Preussen skulle buga sig. Likasom hans vän och meningsbroder v. d. Llordten, var Beust under åren elter 1849 strängt reaktionär och fördömde allt, som stod 1 förbindelse med revolutionen 1848 (äfven den slesvigholsteinska insurrektionen); senare slog han om i liberal riktning, och ar 1863 var han ej allenast de tyska turnarnes och det svart-röd-gyllene banerets inspirerade ledare, utan äfven en af österrikiske kejsarens ifrigaste anhängare på furstekongressen i Prarkturt, då det var fråga om att genomlöra en törbundsreform på federativ grundval, för att komma de preussiska enhetsplanerna i förväg. Saken var den, att Preussen allt tydligare visat, att det i påkommande fall icke skulle låta sig dikteras betallningar af förbundsdagens majoritet, utan handla uteslutande efter sina egna intressen. Tvisten mellan Preussen och Osterrike samt dess förbundstrogna anhängare i Tyskland stod redan då samt rörde sig fram och tillbaka i törbitrrade noter, då plötsligt konung Fredrik VII:s död kastade en brännande fråga midt i den under ytan glödande tyska rörelsen, hvilken fråga genast med begärlighet greps af alla partier, tör att visa deras duglighet och öka deras makt. Då sakerna stodo på denna punkt, uttörde grefve Bismark en genialisk manöver, hvilken blef början till hans senare Yyckliga krigiska och diplomatiska operationer: han förstod att draga Österrike trän alliansen med Mellanstaterna och öfver på sin sida, att förmå det skjuta den inblandningsoch exekutionslysten åt sidan och att göra gemensam sak med sig i kampen mot Danmark. Preussen var i detta krig sjeltt andra, liksom senare i kriget mot Österrike. Då det törsta steget från Österrikes sida tagits I strid mot förbundsdagens beslut, följde i Tyskland en allmän splittring och törvirring, hvilken i hög grad blef för Preussen förmånlig, då Österrike senare åter ville göra förbundsrätten gällande, för att tvinga sin medegare ut ur hertigdömena. Beust stod under hela det dansk-tyska kriget som den stränga förbundsrättens hufvudrepresentant, och det lyckades honom (isynnerhet genom lord Russells tro på nödväudigheten aftörbundsdagens delaktighet i törhandlingarne) tillochmed att som förbundsdagens gesandt åså tillträde till konserenserna i London. Här författade han den bekanta förklaringen af d. 28 Maj 1864 om hertigdömenas fullständiga afsöndring trån Danmark under arfprinsen af Augustenburg såsom den mest berättigade pretendenten, hvilken för en stund såsom ett lämpligt ötvergångsstadium tillträddes al de båda tyska stormakterna. Denna enighet varade emellertid endast en mycket kort tid, ty genom fredsslutet i Wien afträndes herugdomena ut Danmark till de båda tyska stormakterna utan något afseende vid förbundsdagen ciler dennas protcge, arfpretendenten af Augustenborg. Sachsarnes och hannoveranernas bortvisning från Holstein var det första steget ull et tullkomligt åsidosättande ar förbundets myndighet från Preussens sida; traktaten i Gastein fördröjde den definiuva brytningen mellan Preussen och Österrike annu ett halfi år, tills slutligen kampen mellan de båda stormakterna blef oundviklig. Under denna tid var Beust outtröttligt verksam för upprättandet at en allians mellan Österrike och Mellanstaterna, hvars föremål skulle vara Preussens förödmjukande och ett nytt befästande at Tysklands federativa författning. Utgangen af denna kamp visade en så stor öfverligsenhet å Preussens sida, att Beust och det al honom representerade systemet såväl som heiu hela Nordtysklands och ätven Sachsens poliviska sjelfständighet kullkastades vid törsta sammandrabbningarne. Med slaget vid Sadowa var frågan om Tysklands tramtida öde algjord. Det kan ej vara något tvifvel underka2 a DD oh