Göteborgsposten – 29 augusti 1866, sida 2

— Må du gifva det alltsammans till en annan och mera troende kämpe, svarade jag uter. Den gröna fanan frestar mig cj; en bokqvist under den danska våren är dock skönare. 2j heller frestar mig den rika och sköna drottningen ; ty hellre tager jag den skära jungfrun i hemgift än enkan med konungariken och kronor. Nugon ryckte i lejonhuden som hängde omkring mina skuldror; jag trodde det var Julia i pilgrimsdrägten. Men en oförklarlig matthet öfverföll mig; det var som om jag plötsligt omgafs af en dimma, i hvilken det glänsande altaret, de förgylda marmorpelarne de sköna bågarne och hvaltven sjönko bort. Jag betraktade drottning Theodolinda som höll rosen framför sig; men färgen på hennes klädning förbleknade, liksom på hennes sköna ansigte, och den brinnande blicken i hennes s varta ögon slocknade — — — — jag stirrade ju upp på hennes urblekta porträtt som hängde på den kalkrappade väggen. Jag vinde blicken mot den helige fadren; men hans stora liksom i marmor mejslade drag krympte ihop till ett litet skrynkligt ansigte, det präktiga skägget föll af, tiaran förvandlades till en sliten svart kalott, och — — det var ju padre Bonifazio, som ännu i halfslummer satt i länstolen midtemot mig. Nägon ryckte åter, icke i lejonhuden, men —