Göteborgsposten – 29 augusti 1866, sida 1

ventyr, kunde ingen sc oss, ingen ana att vi sett något. — Låt oss nu gå bort, älskade Julia! sade jag. Jag följer dig till herberget. Morgonen är redan kommen — — hör du ej den lilla lärkan som drillar deruppe. — Hvad är det för en dröm af dig, Hjalmar? hviskade Julia — — det är ju näktergalen, som ännu slår. Hvad nu! detta är ju som i Shakspeares Romeo och Julia, sade en plötsligt framträdande tanke inom mig; men den bortdog i samma nu och vi lemnade trädgården. Jag gick in i den präktiga domkyrkan. Musikens toner brusade mäktigt under bågar och hvalf; från rökelsekaren steg virakens doft i lätta skyar upp i höjden, genom de långa fönstrens glas lyste solstrålen fram öfver det stora altaret; på den röda silkeduken voro många heliga ting nedlagda, bland annat en skön krona, hvars öfra del var af skinande guld, besatt med iidelstenar, och en fana af grönt siden viftade deröfver. På marmorstegen upp till altaret stod påfven Gregorius, iklädd sin skarlakansmantel och med tiaran på det stolta hufvudet. Litet bakom såg jag drottning Theodolinda, som stålade i kunglig prakt och i hela sin bländande skönret; hon höll en blossande ros i handen. Jag