Göteborgsposten – 28 augusti 1866, sida 2

Skål för Qvinnan, vid Skarpskyttefesten å Lorensberg d. 26 Augusti 1866 Vapen i handom! ja, så bör det vara, Redo att fiendens anfall besvara, Redo att skydda ditt hus och ditt hem, Mod uti bröstet och stål i hvar lem, Så bör du stå, unga krigareskara — Då, gamla Sverige, det har ingen fara — Komme de objudna gästerna bara, Nog skall man veta att mottaga dem! Öfva dig träget ditt vapen att föra — Det är det första du eger att göra, Tappa ej lusten om motigt det går, Ordspråket säger: SAN början är svarl Aldrig försumma kommandot att höra, Träffsäkert öga och finkänsligt öra Dugliga skyttar förskaffa sig böra — Ty derförutan ej målet man når. Har man väl hunnit förvärfva allt detta, Så att en fiende ej vågar sätta Foten på marken, den vi kalla var, Månne nu tryggad mot anfall man går? Var ej för säker, ty då du med rätta Nås utaf fjäten, de luftiga, lätta... Förrn du till motvärn dig hunnit att sätta Har du ren fått dig ett obotligt sår. Hvem är förföljaren då? — Dig besinna, Frågan besvarad du genast skall finna: Guden med bindeln — den skytten så god — Han som blott sårar, ej utgjuter blod! Upptag ej striden, du aldrig skall vinna — Se blott på henne — den tjusande qvinna — Amor till bundsförvandt valt, och försvinna Lär väl på stunden ditt trotsiga mod. Djerfve, sträck vapen och kapitulera! Tag ej till flykten, nej, parlamentera, Fastän du sullständigt nederlag led, Vilkoren dock till en förmånlig fred Segraren tillåter dig att diktera, Bytet blir ditt — du begär väl ej mera? Magen J sedan gemensamt regera — Enväldets skrankor, dem bryta vi ned! Kärlek, du höjer oss högt öfver tingeu! Skyttar, bland Eder det finnes väl ingen, Som ej kåunt hjertat förunderligt slå Då hennes oga, det bruna ell blå Sänktes i Edert? — Er hyllning då bringen Qvinnan — den krigiska lustan betvingen — Sigta i stället mot gyllene ringen — Den är det skönaste mål man kan nå! Lefve då hon, som det bästa på jorden Alltifrån skapelsedagen är vorden! Qvinna, hvem böjer sig ej för din makt? fastän det tusende gånger blef sagdt, ir jag likväl att upprepa orden: skönast af alla är qvinnan i Norden! Ej några glas få stå qvar upsvå borden När som för henne det drickes. — Gif akt! ÅA. J—n.