Göteborgsposten – 28 augusti 1866, sida 1

Å —— — ——— dera om sex kanoner, och en bataljon ettdera reflelskyttar eller genietrupper höra. En armekår har hittills varit den enhet inom preussiska armåen som är oberoende inom sig sjelf och innefattar icke blott trupper at alla tre vapnen utan äfven en del at alla de förråder m. m. som äro behöfliga för en hel arm6. En armåkår består af två divisioner infanteri, en kavalleridivision om tyra regementen i förening med två batterier ridande artilleri, dessutom de två kavalleriregementen som äro förenade med infanteridivisionerna och en artillerireserv af fyra fältbatterier och två beridna batterier. Armekåren? är i Preussen en förträfflig enhet för administrativa ändamål och i fredstid. Emedan det antal män som med fördel kunna innefattas i en armåkår är ungefär detsamma som kan inkallas från en provins at konungariket, så rekryteras en sådan lämpligen från en och samma provins och garnisonerar i fred tid densamma. Emellertid har armökåren under detta fälttåg befunnits vara för stor och ohandterlig för en strategisk enhet, och den kår som preussiska befälhafvare skulle vilja för aktivt krig föredraga som enhet är divisionen. För att erhålla denna enhet uppbröt prins Friedrich Karl i början af senaste falttåget 3:dje och 4:de armåkårerna, hvilka befunno sig i hans armå, och manövrerade dem med större lätthet såsom 5:te, 6:te, 7:de och 8:de divisionerna; på samma gång tog han de båda kavalleridivisioner som tillhörde dessa kårer äfvensom den hvilken tillhörde 2:dra armåekåren och bildade af dessa under prins Albrecht en stark kavallerikår, hvilken bestod af 12 regementen. Mobiliserade så att de kunde handla oberoende gjorde dessa infanteridivisioner stor nytta, och det tyckes vara de preussiska stabsofficerarnes åsigt att divisionerna i blifvande krig skola blifva armens strategiska enhet samt bestå af 12 bataljoner linieinsanteri, en bataljon skarpskyttar, ett kavalleriregemente och fyra bataljoner artilleri. Det reservartilleri som tillhört armekårerna skulle deremot hållas oberoende. Förr var den preussiska strategiska enheten densamma som ännu finnes i Österrike — en brigad om nio bataljoner, fyra sqvadroner och ett batteri. Men denna enbet befanns olämplig, icke blott emedan den var för svag, utan äfven emedan armåens delning i så små underafdelningar fordrade en långt vidlyttigare administration än som var nyttigt eller nödigt. I preussiska armåen varierar icke antalet af infanteribataljoner eller antalet kompanier i hvarje bataljon. De åro konstanta både i krig och fred. Stående armåens infanteri har alla andan admcta maAnemaAan;antianan Af