Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 2

svarta krigare, hvilka som vaktposter stodo under öppningen, vände sidan åt oss, under det den ene ur en långhalsad flaska skänkte i bägaren som den andre höll fram emot honom. Ofrivilligt förde jag handen till svärdfistet; men en tryckning ar Julias hand hämmade min rörelse, och utan att upptäckas smögo vi oss förbi. Slutligen uppnådde vi ändan af gången och stodo framför en låg dörr eller port som Julia försigtigt öppnade med en nyckel. Sakta drog hon porten till sig, ty den knarrade på gångjernen; men krigarnes högljudda röster döfvade ljudet, och vi trädde in i frälsarens grafkor. En sällsam känsla af djup vördnad genomträngde mig da jag vid skenet från de sju guldlamporna sag framför mig den väldiga gra stenen som betecknade grafven. Friska och vissnade blomsterkransar och örtqvastar hiingde rundtomkring den, och midt på stenen, i en stor rosenguirland låg den rostiga jernspiken. Innanför porten hade Julia sjunkit ned i illa bön. Jag gjorde vald på min bäfvan, samlade min viljekraft och skred raskt fram till stenen och grep jernspiken — — den brände som om den varit glödande och föll ur min darrande hand emot Stengolfvet med en sällsam klang, som gau liksom ett klagande eko under hvalfvet; för min rädda blick syntes