Göteborgsposten – 23 augusti 1866, sida 2

skuldror. Det var det längsta tal jag någonsin hört ur Thiodolfs mun, och jag blef nästan rörd öfver detta bevis på hans hängifvenhet. Utan att vidare ord spilldes öfver denna tilldragelsc, begåfvo vi oss straxt på vigen och skreda muntert framåt, då vi hoppades att snart 3 3 uppnå resans mäl. Men oaktadt jag glädde mig öfver och kände mig smickrad af det tecken på min kungliga värdiglet som jag nu bar, blef denna prydnad likväl något besvärlig för mig under dagen vid solens brännande strålar, och jag tröstade mig blott med att den skulle bli ett varmt täcke under natten. Efter ännu några dagars vandring öfver och emellan öde, nakna klippor, hunno vi ned i dalen och sågo uppåt till Jerusalems port. Staden var omgifven af ängar och små skogar af mandel-, fikonoch olivträd; Kristuskyrkans kupol höjde sig öfver de låga, underligt byggda husen och syntes vara helt och hället förgyld i den nedgaende solens rödaktiga belysning Vi vandrade genom de trånga smutsiga gatorna der perser, seldschuker och andra nomadfoll trängdes tram och tillbaka, till fots med slä pande tofflor eller ridande på kameler elle äsnor. Liingsefter husen lågo qvinnor och bari på marken, alla sysselsatta med att äta dadla och andra sydfrukter. Med märkbar förvåning sågo alla dessa menniskor på oss, men vek