Göteborgsposten – 23 augusti 1866, sida 2

till dess yttersta synkrets blott mötte sandslätter och sandhögar. Redan den första aftonen då jag vände tillbaka från ett sådant ströftug — mitt jagtbyte var nägra stora ägg, som jag funnit i sanden — mirkte jag att lejonets kropp var borta och att de unga kämparne haft något ovanligt att syssla med vid brunnen. Thiodolf, som sedan den nattliga kampen ej sagt ett ord till mig, under det hans ögon likväl ofta voro vända mot mig, reste sig tidigt om morgonen på den åttonde dagen och beväpnade sig stillatigande som tecken till att han nu åter var kry, och vi beredde oss alla till afresan. Jag var sista mannen som trädde ut ur hyddans dörr och blef litet förvånad af att sc de elfva unga kämparne stå i en halfeirkel med dragna svärd. De slogo på sköldarne och Thiodolf, som stod i midten med lejonhuden i de utsträckta händerna gick emot mig och yttrade sig sålunda: — Du har ärligen stått mig bi i den olika kampen och fillt djurens vildige konung. Hel dig, Hjalmar! Dig tillkommer det att bära hans mantel; ty du ärfver dock en gang din fars konungastol, och vi alla bli dina män. Under enstämmigt bifall hängde han den kungliga manteln, som de andra hade garfvat och försett med gyllene spännen omkring mina