Göteborgsposten – 21 augusti 1866, sida 1

— Ja, ja, det har jag, svarade han och nickade med hufvudet, men som sagdt, minnen bli bleka och dunkla som färgerna på mitt helgons portrittt deruppe. Genom de oss, syliv menniskor, af himlen och de heliga skänkti fvor star det dock i vår makt att för ett ögonblick upplifva den föråldrade själen, så att den ser forntidens bilder i glödande färger sela verlden i ett strålande ljus som det hvilcet sken in i paradiset. Detta är endast ett urblekt porträtt a! mitt helgon, den gamla drottningen; men nii min själ i en lycklig stund föryngras och blicken blir eldig, få de dunkla färgerna glans igen och den bleka bilden kraftigt lit; da drömmer jag mig henne som en varm och skön qvinna. Med stigande förvåning betraktade jag den hesynnerlige gamle mannen, hvars yttranden yntes antyda att han var barn på nytt. Jag säg åter upp på bilden och inföll: — Hon kan nog ha varit skön, och som Och ni berättade mig var hennes lit älventyrlig: ... jag sjelf skulle tillochmed kunna se sorntiden i så glödande bilder och så lifligt son: ni talar om. — Skulle ni det, mumlade den gamle med ett listigt småleende. Ja visserligen voro hennes lif och regering en kedja at egendomliga äfventyr — — ifall ni vill höra derpå, skall