Göteborgsposten – 20 augusti 1866, sida 1

några unga min, som höllo andaktsböckerna upp till deras bleka, sjukliga ansigten, men kastade brinnande blickar till höger och venster, . de skredo förbi de unga qvinnor som i förföriska ställningar knäböjde här och der. Föraldrad prakt var att se i hvarje vinkel och vrå af den stora byggnaden. De väldiga pelarne vid högaltaret, resta för trettonhundra år sedan, hade breda remnor och två af hvalfvets hufvudpelare, som ögonskenligen lutade emot hvarandra, höllos åtskilda genom en på tvären anbragt bjelke; andra pelare voro beklädda med rödt sidentyg för att skyla deras brister. Derborta, midtframför det stora altaret, hängde en målning 1 kroppsstorlek, föreställande drottning Theodolinda; men kinderna voro askgråa, ögonen slocknade och draperiets färger otydliga. Sidoaltaret till höger var bäst bibehållet, och på pelaren lästes: Dieu me Va donne, gare a qui y touche. Det var vid detta altar som Na poleon I sjelf satte jernkronan på sitt hufvud för omkring sextio år sedan. Då processionen dragit bort igen kom en Padre sacerdote eller Guardiano — jag kunde ej bli riktigt klok på, hvilket trappsteg han stod på inom hierarkien; men han föreställde sig sjelf som Padre Bonifazio — fram till oss och frågade om vi önskade att se kyrkans märkvärdiga reliker och fornsaker. Det var en rund