Göteborgsposten – 18 augusti 1866, sida 1

— —— — —— — lighet lärer förefinnas att hr Willman äfven kommer att här låta höra sig. 6 Hr Lindmark, som på sistone, hvad be1 träffar anskaffandet af välbehöfliga magneter till sina spektakler, utvecklat en verk-J samhet, hvilken vi uppriktigt önska måtte komma att för honom bära god frukt, lärer ofvanpå de menskliga storheter, han redan vetat förena med sig, komma att undfägna publiken med en — apa, nå ja, det förstås, menniska äfven den, ehuru förvillande djurisk i sina fasoner, med ett ord, den skicklige franske dansören Ratel, som i hr Rohdes Pied de mouton på Djurgårdsmanegen i Stockholm med oerhördt bifall visat sina framrötter. Här ha vi icke sett några (sådana) apor på scenen, ända sedan gubben Springer (far till Wenersborgarnes ideal för qvinlig skönhet och gratie) i lilstiden som Jocko eller den brasilianska apan gnodde upp efter väggarne på vår gamla — då Stora, nu Mindre — Teater. Vi fota denna vår uppgift på en, som vi hoppas, tillförlitlig sagesman och önska endast att den ovanliga apan, när det kommer till kritan, icke måtte förvandla sig till en vanlig — anka, ty på sådana finnes här alldeles ingen brist! Från det sublima till det löjliga är det endast ett steg, heter det, och sanningen af denna sats finner man lätt om man genomögnar bokhandelsannonserna i våra tidningar. Hvad säger ni t. ex. om följande sammanställning, som vi på en höft tagit ur första bästa landsortsblad: Från hjerta till hjerta! Formulär till bref för älskare och älskarinnor af G. Alfson. — 75 Hemorroiderne. Deras rätta orsaker och fullkomliga botande utan medikamenter af W. Lee. — 40. Nedanstående lilla originala utanskrift på ett bref från en Åkärestar här i staden till hennes järtas ven i Stockholm torde ej heller sakna sin lilla muntra sida: Smedssiesälen — kale berj aderas Atuleriverkstan i Ståkholm. Må man ej misstänka oss för att ha satt ihop detta lilla prof på svensk rättstafning. Originalet, som benäget blitvit oss tillsändt, finnes för den det lyster att bese i vår icke obetydliga pekoraliesamling. Vi beklaga ensdast omöjligheten af att utan användande af träsnittet eller litografien kunna åskådliggöra sdess stora märkvärdighet äfven i kalligrasiskt hänseende. För någon tid sedan var en person af Adams slägte för någon orsaks skull af en Evas dotter instämd till rådhusrätten i en viss stad. Käranden, munvig och pratsam, egenskaper hvilka sällan bruka fattas hennes kön, förde under hela förhöret ordet, fallande än Iden ene än den andre i talet, ja, till och med tidt och ofta afbrytande den humane handlägTgaren af målet. Nå?, fick denne slutligen tillfälle att yttra, i det han vände sig till svaranden, Åhvad har ni i målet att anföra? Ack, utbrast denne, synbarligen helt generad, var så go och låt henne tala, hon å ju I ordförande vet jag! Inför samma rätt hände sig nyligen att en annan qvinsperson blifvit kallad att vittna rörande en bortstulen kofta. Nå, hvad värderar ni koftan till: frågade ordföranden. Två riksdaler, utbrast raskt den tillfrågade. Det var bra mycket det, återtog ordföranden, kan ni svära på det: Ja, ta mej f-n i icke koftan värd två riksdaler, dundrade sanningsvittnet och slog näfven i bordet, så att rätten hoppade till på sina stolar. Sakta, sakta, min vän, förmanade ordföranden, Iså går det icke till här uppe var god och stig fram, lägg fingrarne på bibeln och eftersäg eden! Något motvilligt, som det syntes, I framsteg den sålunda tilltalade och eftersade, dröjande på hvarje stafvelse, den högtidliga seden, men hon hade icke bunnit längre än till orden: vid Gud och hans heliga Evangelium, förrän fingrarne rycktes bort trån boken liksom den brännt henne och hon hastigt utbrast: Vänta litee, kanske — kanske hon sinto var värd mer än — en banko!!! — —