Göteborgsposten – 16 augusti 1866, sida 2

zas, att tillskott endast i mer sällsynta sall hädanefer kunna ifrågakomma. Falu skarpskytteförening har af handl. 3. E. Ericsson fått såsom gåfva emottaga tvenne s. k. olska gevär. Derjemte har till föreningen genom okhandl. C. Nordin öfverlemnats 3 st. blåsinstrumener bestående af 1 ess-kornett, 1 tenorbasun och 1 ,ombardon, hvilka blifvit inköpta för medel, samlade id sistl. April månad i Falun af medlemmar utaf öreningen gifna sällskapsspektakler. Dödsfall. Från Malmö skritves: Ett i sitt slag notabelt dödsfall inträffade härstädes i Thorslags, i det regementshästläkaren vid Husarreg. Konung Carl XV, riddare af Wasa-orden samt innehafvaren f Carl Johansoch S:t Helena-medaljerna C. J. Weche afled vid omkring 7412 års ålder. Född 1792 i hertigdömet Braunschweig, utskrefs han efter slutade studier vid veterinärskolan i Hannover af Napoleon till krigstjenst i westphalska armen. Eburu han af föräldrarne blifvit friköpt anställdes han dock vid et: westphaliskt husarregemente som hästläkare. Deltog i Napoleons fälttåg i Tyskland och Ryssland, bevistade bland andra fältslagen vid Moskwa och Borodino, och räddade sig simmande vid öfvergången af Beresina, hvarifrån han till fots begaf sig till franska trupperna i Tyskland. Bfter slaget vid Leipzig och westphaliska armens upplösning, sammanträffade han i Hannover med svenska officerare, och öfvertalades af dem att taga anställning vid Mörnerska Husarerna. Han deltog sedermera i fälttågen i Holstein och Norge ch bosatte sig derefter i Sverige. Samhällets olycksbarn. I Kristianstadsbladet läses: En piga, som tjenade i en några mil från Kristianstad belägen församling, råkade i ett alltför intimt förhållande till en i närbeten bosatt haliherre. Som bekant finnes det mången s. k. herre. som anser det för en bagatellsak att lörföra en flicka af den lägre klassen och sedermera lemna henne utan hjelp och understöd, att hemfalla åt nöd och elände. Så inträffade äfven i detta fall. Den arma qvinnan, som var fullkomligt blottad på alla ressurser, vände sig till sin förförare med en bön om något bidrag till sitt eget och barnets underhåll; — förgåfves. Uennes böner kunde ingenting uträtta, nennes belägenhet blef mer och mer ulblottad och beklaganavärd. I sin förtviflan ysste hon ingen annan råd, än att bege sig till den gård, hvarest nämnde herre innehade någon slags anställning, för att lemna honom barnet på det han sjelf matte draga försorg om detsamma, hvilken afsigt hon älven öppet tillkännagaf för sina närmare bekanta. Framkommen till ort och ställe, gick hon först in i köket och omtalade för husets tjenure hvad hon ämnade företaga sig, nedlade derefter barnet omsorgsfullt i en korg, som hon nedsatte på ett bord till det af barnfadren bebodda rum. Kort efter det hon aflägsnat sig samlades husets folk omkring bordet, och man kan lätt föreställa sig fadrens öfverraskning, då han öppnade dörren för att efterse hvad som var å färde, och man presenterade honom det i korgen nedlagda barnet. Han gick genast i författning om att barnet inlemnades till on qvinna i byn, men då någon tid derefter fråga uppstod om betalning, förkla: rade gunstig herrn att han med den saken hade ingenting att beställa och hänvisade barne.s sköterska till kommunalnämndens ordförande för liqvids erhållande. Att ordf. inom nämnde myndighet ingenting ville utbetala, var helt naturligt. Ryktet härom kom emellertid till barnets moder, som då genast skyndade till sitt barn, under tårar omtalade sin olyckliga ställning för den qvinna som skött barnet, samt bad på det bevekligaste att hon måtte tillåtas att någon tid qvarstanna i huset, då hon af all förmåga ville stiälva för sitt barns nppehälle. Detta medgass henne utan vidare svårigheter och tiden skulle måhända snart nog bredt sitt täckelse ofver den förfordas lidanden och försakelser, om icke en ny händelse tillkommit, som ytterligare förvärrade hennes sorgliga ställning. Förhållandet blef rapporteradt till en allmän åklagare, sanolikt på ett förvrängdt och oriktig! sätt, och denne embetsman begal sig genast till ort och ställe och införpassade modren, som nu emot sin vilja måste lemna ilran sig sitt späda barn, till häradshäktet i Röinge. Lyckligtvis var tinget nära fö restående och den häktade frigafs genast vid förste inställelsen för rätta samt återskänktes sitt barn. V ha meddelat denna berättelse såsom ett märkligt be vis på huru snabb, till och med alltför snabb, rättvi san understundom är, när det gäller personer tillhörande en lägre samhällsställning, och vi undra on den personliga friheten hvilar på så lösa grunder som den ofvannämnde arresteringsätgärden syne antyda.