Göteborgsposten – 16 augusti 1866, sida 1

nerna och ansåg det för sin uppgift att hindra kongressens tyranni samt undanrödja författningstridiga lagar; Veto är blott en konservativ åtgärd och innehåller ej något initiativ. IIvad som ytterligare stärkte hans sjellkänsla var, att en del klagomål uppstodo mot de nuvarande ledarne af byråerna, och att sjelfva försvararne utaf dem tordrade betydliga ändringar i deras organisation. Genom sin seger fick Johnson handlingslust, och förkastade derför lagen om de civila rättigheter, genom. hvilka man ville tillförsäkra negrerna åtminstone horgerlig jemnlikhet, då man ej kunde skaffa dem politiska rättigheter; men denna gång led han ett nederlag i båda husen, och törslaget blef oaktadt hans nekande lag. Visserligen ha tvenne domare förklarat lagen törfattningsstridig, i Louisiana, derför att den icko antagits al 2 af det tullständiga representantantalet (d. v. s. från alla 36 staterna), och i Virginien, derför att den ingrep i staternas rätt att törbjuda negrerna vittnesrätt. I Maryland har deremot en domare förklarat, att genom unionslagen den statens lag afskaf fats, genom hvilken negrerna voro uteslutna trån vittnesrätt. Nordcarolinas lagstiftande församling har äfven medgifvit dem denna rätt, och lagen skall väl ock efter hand komma till utförande, alldenstund presidenten ju sjelf påstår det vara unionens och de enskilda staternas pligt att värna om de trigifnas säkorhet. Att de äfven kunna behöfva ett sädant skydd, synes framgå at flera omständigheter. Man har under de senaste månaderna på flera ställen sett strider mellan de hvita och negrerna, så allvarsamma, att soldater måste skrida in, och helt nyligen en dylik i Neworleans, hvilken kräfde mer än 30 menniskolif och tvang att förkunna belägringstillständ och ståndrätt. Också ha såväl flera af generalerna som den förre guvernören i Nord-Carolina förklarat truppernas qvarhållande i Södern för alldeles nödvändigt; ty nu hade det skäl bortfallit, som förut uppmanade de hvita till skonsamhet mot slatvarne, neml. hänsynen till det personliga intresset, och eftersom de gamla stränga lagarne till största delen stodo qvar, var den svarta racen fredlös och i sin helhet slaf at den hvita. IIurudan negrernas ställning förut varit, synes bl. a. af en lagbok, som de frigitnas byrå nödgats utfärda angående deras inbördes samfundsförhållanden och i hvilken t. ex. bestämmes, hurudan en mans ställning skall vara till de qvinnor, med hvilka han hittills lefvat tillsammans, utan att vara gilt, i det han särskilt skall taga vård om den, med hvilken han har barn, om hon ej har någon annan letvande man; ja, man har tillochmed nödgats att i vissa enskilda fall medgifva månggiftet med hänsyn till barnen. Men under det denna lagbok isynnerhet afsåg att hindra de förut rådande vilda förbindelserna och göra verkliga äktenskap allmänna, ser man i Sydstaterna likgiltighet eller ovilja häremot. Man vill ej tillåta negrerna att gifta sig, och man tager stundom barnen från dem under förevänning att vilja uppfostra dem till arbetare, för att icke tala derom, att man vill neka dem rätt att lemna den jord, på hvilken de bo, eller idka vissa näringar o. dyl. Under en sådan ovilja från den hvita betolkningens sida är det alldeles nödvändigt, att unionsregeringen utsträcker sin starka haud till värn för dem, som hon sjelf förklarat fria. Kongressen har dertör icke stannat vid nämnda lag om negrernas borgerliga rättigheter, utan dels utarbetat en ny lag om bibehållandet at de frigitnas byråer under två är, hvilken de med största oviljan sedda bestämmelserna voro uteslutna, såsom om besittninsen af jorden på öarne längs Syd-Carolinas kust, hvilken Sherman på sin tid skänkte åt negrerna; dels har den antagit en ny försattningsändring, hvilken bestämmer om sättet för unionens och de enskilda Sydstaternas rekonstruktion. Isäri förklaras, att alla infödda eler naturaliserade personer, som äro underkatade statens lagstiftning, äfven äro borgare il; Unionen och i staten; att ingen stat kan stifa lagar, för att inskränka dessa rättigheter ————— ———