Göteborgsposten – 15 augusti 1866, sida 2

Fran Utlandet. Stämningen är lugnare i Berlin med hänsyn till Frankrikes hällning, heter det i ett telegram från den preussiska hufvudstaden; men huruvida man kan lita på denna uppgitt, lemna vi derhän, alldenstund det dock faktiskt bestar och ej heller förnekas numera å preussisk sida, att Frankrike tordrar en gränsreglering till sin förmån och på preussiskt område. Köln. Zeit:s ena pariserkorrespondent medger det sjelf, sägande: Det kan ej längre bestridas, att Frankrike icke menat allvarligt med sin mångbeprisade oegennytta. Den preussiska regeringen vet nu, hvad pris man här begär för Frankrikes vänskapliga ncutralitet, oaktadt dess icke ombedda tredsmäkling. Dessa önskningar äro sådana, att det upptagande, de åtrönt i Berlin, faller al sig sjelf ock att det äfven synes opassande, att i allmänhet närmare inlåta sig derpå(!!). Men så mycket bör likväl sägas, att, enligt hvad som förljudes, franska regeringen hvarken vill åtnöja sig med erkännandet at dess moraliska seger, eller med den triumf, som den franska idben funnit i Preussens vapenlycka. Man skall enl. all sannolikhet afstå från de fordringar, som, jag kan med bestämdhet meddela det, blifvit framlagda; men man skall icke lätt bortledas från den tanken, att Frankrike genom de i Tyskland försiggångna förändringar ir berättigadt, att äfven begära en utvidgning af sitt område. Till rättfärdigande at kejsaren och hans politik må blott anföras, att den allmänna meningen är på visst sätt upprörd mot Preussen och dess makttörstoring, hvilket gör det verkligen svårt för Napoleon III att lemna de allmänna opinionsyttringarne helt och hållet utan uppmärksamhet. Språket är något styft, men det kommer väl att ge sig. I alla fall är det dock vekare, än då samma blad en gång, då det var fråga om samma ämne, omfatiskt utropade, att det preussiska tändnälsgeväret skjuter lika bra på en fransman som på en ösverrikare, Karakteristiskt är, att bladet anser den transka sordringen vara sådan, att man ej kan tala derom, och att Frankrike nog skall afstå (sic!) från densamma. Det är det vi få se, om befolkningen i de fordrade distrikten ej motsätter sig en införlifning i Frankrike. Det är äfven särdeles betecknande för den preussiska pressen och för dem, som stå bakom densamma, att den midt under sina nyligen hållna loftal öfver fransmännens kejsare icke kan hålla sig från att redan nu undergrätva det enda i fredspreliminärna, som kan kallas hans verk, neml. en fri folkomröstning 1 Nordslesvig. Man har redan nu den djertheten att säga, att Preussen visserligen ingått på denna Napoleons tordran till principen, men icke förbundit sig att låta denna om östning försiggå på någon bestämd tid, och således kan uppskjuta den i det oän: niga. Högern inom Preussens deputerade kammare har föreslagit en adress, hvari det bl. a. beter: Vän och fiende erkänna armeorganisationens förtältlighet. IIuset skall beredvilligt anslå medel till det ärorika verkeis afslutande. Andra stridigheter förstummas instör den verldshistoriska uppgiften. Historien skall döma hvar och en, som öfverslyttar partistrider till Europas nya epok. Adressen uttalar vidare vördsam tacksagelse deröfver, att i konungen tagit första stSet, alt ställa den slångvariga tvisten om förlattnings senlig budgetsrätt, afklädd sin teoretiska partiarda, i dess rätta lagenliga gestalt på verklighetens område och försona motsatserna. På törfutningslitvets område är konflikten för alltid löst, i det Tysklands nygestaltinng f am in gar ett fullstundigande af den preussiska armöförfattningen. Från Italien meddelas, att italienarne äfven utrymt Udine. Preussens kyliga hallning börjar väcka harm och ovilja hos italienarne. Från Salo vid Gardasjön berättar en läkare om scen, hvartill han varit vittne å det inom platsens kyrka anordnade militärsjukhuset. Den sjelt utmattade gjorde neml, en dag ett besök hos dervarande sårade. Det var en hjertgripande scen. Vid den älskade tältherrens inträde, reste sig alla de 150 sjuka, liksom berörda af elektrisk gnista, upp i sina bäddar, för att vördsamt helsa generalen. Garibaldi gick, åtföljd af flera läkare och offleerare ur sin generalstab, långsamt genom rummet, talande tröstande och lugnande ord och räckande hvar och en handen. Sjelt liH