Göteborgsposten – 15 augusti 1866, sida 1

— —— —— —— — perade, hvilka anordnade sin måltid före afmarschen eller vaknade upp och sökte hjelp! af sprakande tallqvistar till skingrande af den! kalla nattdaggen. På några ställen utmärkte hopar af halm och svärtade stenhögar omkring kokylatsens aska, hvar bivuaken nyligen varit. De vagnar, som jag såg mellan Brenners spets och Botzen, tillhöriga regeringen eller landtbefolkningen, kunde räknas. till hundradetal, och jag är fullt säker om, att jag ej säger för mycket, då jag uppskattar deras antal till 1,200 eller 1,300. De, som voro apterade för trupperna, hade tre eller fyra säten, och kunde ha fört från 8 till 12 man, allt efter deras storlek. Det var ungefär på samma sätt som Luders ryska divisioner skickades till Krim från Bessarabien, tör att utkämpa slaget vid Inkerman, och detta befordringssätt besparar mycket tid, skor och hästkrafter, men den österrikiska soldaten behöfver det ej, emedan han i allmänhet är en stark fotgängare. Kl. 7 f. m. kom jag in i Brixen, sedan jag passerat ett batteri artilleri på vägen, hästar och folk i lika förträffligt skick, och afdelningar af tyroliska frivilliga till fots eller åkande alltsedan dagbräckningen, ty bergsboerna hafva för vana att vara tidigt uppe, hvilket är så mycket mera orimligt som de måste se mer at solen, än personer som lefva och bo på slätterna och i dalarne. Om någon skulle tro italienarne ega förmåga att bryta sig väg genom Tyrolen, måste en blick på vägen mellan Brixen ech Botzen ha rubbat denna tro. Folket hade svarat på de adresser An meine Völker, undertecknade Franz Joseph, som funnos uppslagna på gatorna och der icke vanställts eller öfversuddats, hvilket deremot varit förhållandet i Wien. Unga och gamla, i grupper om ett halft dussin till 20 man, marscherade dessa landtstormsmän med sina korta studsare kastade på axeln, en påse eller tornister vid sidan och en kantin hängande öfver höften — viga, bredaxlade och sentulla bergsboer. Några utaf dem hade sina egna gevär, men många hade hållit till godo med regeringens vanliga jägarevapen. I sin bredskyggiga, lågkulliga natt bar hvarje karl en sjäderbuske i ljusa eller mörka färger, allt efter hans ogen smak, men i allmänhet voro de hemtade från stridstuppens stjert, medan de mörka färgorna upphöjdes medelst band och blombuketter. Dessa trivilligas uniform bestod af en meleradt mörkgrå och svart tröja, som hängde vid och lös kring kroppen, men var lätt åtsittande i ärmarne, at ett bälte för patronkök och svärdbajonett, byxor af samma tyg och starka stöflor. Väl bekanta med hvarje tum af vrårna och passen i bergen, viga som vildkattor, outtröttliga och modiga, med snabba ögon, är det icke möjligt att tänka sig en starkare tillökning till en regelbunden armå än dessa män. Men det stackars Österrike är så olyckligt, att det förargat äfven dessa frivilliga hjelptrupper. Vid vår ankomst till Botzen, som var alldeles öfverfullt utaf sådana, berättade man mig, att ej mindre än 40,000 tyrolare samlats der dagen förut, endast för att återvända hem, sedan de med djup harm fått höra omtalas vapenstilleståndet, nu förklarande att de kallats ut förgäfves tre gånger och numera aldrig skulle gå ett steg vidare för Österrike. Om mana skulle bedja mig beskrifva Brixen, skulle jag säga, att det är en italiensk stad af 10:de klassen, som krupit upp i en alpdal, och att dess innevånare bestå af österrikiska otficerare och soldater, Tyroliska trivilliga och vagnskuskar, stalldrängar, upppassarne på Gasthof zum Elephanten, två munkar och en prest. Underligt nog hafva alla tiggare och krymplingar försvunnit. Allt bedrägeri har vikit för krigets verklighet. Kl. St m. foro vi genom Klausen, som är mycket lik Brixen, utom det att gatan är smalare och dess läge om möjligt mera pittoreskt. Staden var full af kärror, vagnar, soldater och frivilliga. Alzwang, en annan större by, som med sina kyrktorn, kloster etc. låg vid branten till den strida floden i den alljemt slutRN REN RR Egger