Göteborgsposten – 14 augusti 1866, sida 2

komlig omkastning i sin politik. Denna förklaring är temligen naiv, alldenstund i kejsar Napoleons skritvelse vid krigets början till sin utrikesminister Drouyn de Lhuys förekommer denna punkt: DBi skulle i sjelfva verket endast kunna tänka på en utvidgning af våra gränser, om Europas karta skulle ändras till uteslutande fördel för en stormakt och om de angränsande provinserna skulle genom fritt uttalad önskan begära sin anslutning till Vrankrike-Han tillägger, att så länge dessa omständigheter ännu icke inträdt:, bör Frankrike bevara sin neutralitet. Men nu är det faktiskt, att den omständigheten inträdt, att Preussen, en stormakt, uteslutande drager fördel af den ändring i Europas karta, som nu sorenatves. Det förutsedda fallet är således inne, hvarför det äfven är naturligt, att Napoleon utgär ur sin neutralitet, såframt icke hans skritna ord blott skulle vara ett prat i vädret. Den Bismarckska organen, som ej kan vara okunnig om eller glömsk härat, skall fåtängt spela Thomas, för att söka freda sin patrons politik. Att med tramställandet af dessa sordringar ingen fara för nationalitetssaken är förknippad, är tydligt, alldenstund Napoleon vill låta betolkningen i de begärda preussiska distrikterna sjelfva afgöra öfver sitt öde. Det är tydligt, att nationalitetsfrågan härigenom vinner i vigt, så att man hvarkon får eller bör vara blind för den återverkan på äfven törhållandena i Norden, som häraf kan tölja. Älven för den tyska nationen ligger häri en borgen för dess framtid, om den icke blindt motsätter sig denna tillämpning at nationalitetsprincipen, derför att den nu skulle inkräkta på dess eget område. Tyvärr kan man ej vänta denna klokhet, och är det väl derför som Preussen nu söker att åter ställa sig in hos Ryssland, beredt att heldre ingå något slags kompromiss med detta. De liberala preussiska tidningarne ha visserligen nu några dagar i sin förtjusning talat om, huru Preussen och Frankrike med Italien skulle ingå en allians riktad mot Europas artsfiende Ryssland; men antagligen se de allt för mycket i rosenrödt. Preussen står som Herkules på skiljevägen. Skall det, genom att antaga nationalitetsprincipens tillämpning älven på sig, välja anslutningen till Frankrike och tolkfriheten eller kasta sig i armarne på Ryssland och reaktionen samt söka åter väcka till lif den heliga alliansens spöke mot Napoleon? Det är ett vigtigt parti som spelas, ett parti rouge et noir om Europas närmaste framtid. Här törtjenar äfven omnämnas det synnerliga välbehag, hvarmed Frankrikes officiela Moniteur säger, att tredspreliminärerna, som jemväl innehålla frågan om omröstning i Nordslesvig, gjort det lifligaste intryck i Danmark. Den franska pressens bitterhet mo! Preussen börjar bli alltmera anmärkningsvärd. Ett pariserblad utbrister med anledning af konung Wilhelms trontal: Denne konung, som gör ett intåg i sin hufvudstad såsom trefaldigt besegrare af sitt eget folk, hvilket ej behöfde krig utan srihet; segrare öfver sina förbundsvänner, som ej begärde införlifning, utan en närmare union; segrare öfver österrikarne, som öfverrumplades — denne konung, säga vi, som sammankallar representanterna för en nation, hvilka tre gånger hemskickats, och ej lemnar någon förklaring ang. de principer, efter hvilka han handlar, som icke erbjuder någon borgen åt tyskarne, hvilkas ende suverän han gör anspråk på att vara, och ej ger något löfte åt Europa, hvars jemnvigt han stör, är ett af de mest förvånande skådespel, hvartill menskligheten varit vittne. Fransmännens harm har yttermera ökats deraf, att preussiske konungen i sitt trontal ej med ett ord omnämnt Frankrikes bona osficia mot Preussen. Sjelfva Times finner detta oskickligt och säger: Det finnes ingenting, som gör en menniska mern blind, döf och oefterrättlig än framgången. Vi skulle annars vilja påpeka för den preussiske ministern, huru orätt han hade i att underlåta omnämna Frankrike eller Italien i sitt trontal. Vanlig artighet kostar in genting; och det är omöjligt att förneka, att den ita. lienska råttans allians varit af något värde för de preussiska lejonet; omöjligt att förneka, att den fran. ske kejsaren, hvilka hans verkliga planer i afseende på en omrevidering af Europas karta än voro vit krigets utbrott, lemnade bevis på stor oegennytia sina försök att bringa det till slut. Hr Bismarck ka hafva haftl sina egna skäl att vilja sätta fransk folkets tålamod på det härdas:e prof; men äfven on han önskar en tvist med Frankrike, borde han tagi sig tillvara för smånktiga utmaningar och oförtjent silohugg. Fransmännen känna detta djupt och ans det för en ölverlagd förolämpning; deras missnöje ä ej heller så alldeles utan grund. Tillochmed fö Frankrikes blotta neutralitet ha preussarne allt skä att var. tacksamma. Hade kejsar Napoleon endast rätt tid lyft sitt lillfinger, skulle det allmäktiga tänd nålsgeväret icke vågat lossa första skottet. För de han sålunda försummat rätta ögonblicket, förebrås n