Göteborgsposten – 14 augusti 1866, sida 2

Råttegångs-och Polissaker. Från StockholmDen afdelning af sällskapet De Läagfingrade Medborgarne, som befinner sig i hufvudstaden, har, fastän man aldrig just haft skäl förebrå dess medlemmar att de sofva bort något lör dem gynnsamt tillfälle, under sommaren och isynnerhet under de sista dagarne utvecklat en verksamhet, allt för lifligt och djupt ingripande i olika sferer af samhällets privata förhållanden, för att ej böra eller kunna öfverlemnas åt glömskan. . Af alla våra mera betydelsefulla sällskaper har D. L. M. utan tvifvel den största utbredningen, det har sina försänkningar bakom fasta fängelsemurar och i tillbommade celler, dess medlemmar äro alltid mycket observerade, kunglig majestät och kronan ställer ofta fri skjuts till deras förfogande och aflönar tjenstemän, enkom afsedda att befordra deras beqvämlighet Ja, det gifves ledamöter af detta sällskap, som lorskaffat sig ett sådant anscende, att de få bo gratis i slott och äta kronans lilla men dryga kaka till doddagar. Då skola de likväl ha stigit högt i graderna. Detta sällskap har nemligen, äfven det, sina grader, sina mörka mysterier och till och med sitt eget språk, som dock endast läres och förstås af dess ypperste medlemmar. Sällskapets anor äro af hög alder, de nästan förlora sig i den mörka forntid, hvarom ingen vet att tala, hvnrföre ock dess ledamöter räknas som ett särskildt slägte inom menskligheten. Hvart slägte har sina fiender, för hvilka instinkten bjuder det att akta sig — det är en evig naturlag. Sällskapet D. L. M:s hufvudfiende är ett annat sällskap, hvars medlemmar bära en slags tschaka på hufvudet, en blå rock med blanka knappar och med nummer på kragen samt en batong i bakfickan, och kallas polisen. De spela hvarandra ganska fula spratt, dessa två, men merändels är det polisen som blir dragen vid näsan. Det är dock alltid ett annat sällskap, som kallag allmänheten, som då får sitta emellan. Se här ett bevis! En långfingrad person besökte Industriutställningen, blef bastigt gripen af den stora skandinaviska idCen, fick en oöfvervinnerlig kärlek till ett par danska blanklädersstöflor och grep dem. Det var i alla afseenden bakvändt gjort, ty egaren hette Borup! Sedan bemälte person (han satte ej sitt namn der stöflorna stått) väl fått på sig stöflorne, började han visa sig litet här och litet der i staden och dess grannskap. Snygg om fötterna ville han ha sin öfriga toilett derefter, gjorde derföre ett besök hos en bokhållare Lundqvist, N:o 1 Skomakaregatan, och försåg sig der med diverse klädesplagg. Det som fattades fonn han å Hotel Kung Carl, der en doktor Wiberg fick släppa till en ny öfverrock, samt hos arbetaren J. A. Petersson och jernbäraren E. A. Ohlin, hvilkas hela garderob strök med. Linne fanns ej på något håll att få i staden, hvarföre en väf. som låg