Göteborgsposten – 13 augusti 1866, sida 1

ställa omedelbara val salla, 9år man förlustig om denna rätt äfven vid nästa val, och vidare all beslut snart måste fattas, på det satalierna ej må tförsummas, alldenstund valen skola ega rum innan nästa månads utgång. Om det omedelbara valsättets företräde framför det hittills på landet öfliga genom elektorer yttrar den bekante engelske statsrättsfilosofen och parlamentsledamoten Mil följande träffande omdömen, hvilka vi lägga dem pa hjertat som vederbör: -Uti vissa representativa författningar har man beslutat sig för att välja medlemmar till representantförsamlingen medelst ett dubbelt tillvågasående. neml. så att de ursprungliga valmaårnen välja andra valmän och dessa i sin ordning medlemmarne al nationalforsamlingen (elektorsval). Man har troligen uppfunnit detta förfaringssätt, tör att lägga något, om också ett lätt, hiuder i vägen för folkandans fria lopp. Derigenom gifver man rösträtt och på samma gång högsta makten åt ett stort antal; men man tvingar detta att endast utöfva den genom nagra fa, jemförelsevis taladt, hvilka, efter hvad man sörmenar, skola vara mindre tillgängliga än folket för passionernas hänförelse. Men som man deraf kan vänta sig, att elektorerna, hvilka redan bilda en utvald kär, skola genom intelligens och karakter stå öfver deras kommittenters vanliga sfer, har man tänkt att det af dem ve:kställda valet sannolikt skulle ske på ett upplyst och mer omsorgsfullt sätt och i alla händelser med känsla af en större ansvarighet än vid massans val. Detta sätt att ssiltrera, för att så säga, folkomröstningen medelst eu mellanlänk, kan förovaras på ganska giltiga skäl. Man kan i sjelfva verket säga med stort sken af sanning, att det fordras mindre intelligens och insigt för att bedöma hvilken af våra grannar som är dugligast att träffa ett godt val till medlem al parlamentet (riksdagen), än för att bedöma hvilken som är mest duglig att vara sjelf denna medlem. Men, att börja med, om mun tror att de faror, hvilka folkväldet medförer, kunna minskas genom denna indirekta anordning, skall detta ock blifva händelsen med de goda följderna deraf och denna senare följd är mycket säkrare än den förra. r att detta system skall verka så som man önskar, sord-as att det utöfvas i samma anda, hvari det blifvit upprättadt; det fordras, att valmännen betjena sig af om oöstningen så som teorien förutsätter, d. v. s. att en hvar af dem ej bör fråga sig hvem som skall bli riksdagsman, utan hvem han önskar se välja denne representant i hans ställe. Saken är klar; de fördelar, som det medelbara valsättet eger (elter hvad man tror) framför det omedelbara, fordra denna sinnesboskaffenhet hos den väljande, men skola ej förverkligas, med mindre än att han på allvar antager den läran, att hans sak är att välja ej någon riksdagsman, utan endast dem som skola välja denne. Man måste förutsätta, att valmannen ej skall på förhand sysselsätta sig med de politiska opinionerna och åtgärderna, eller de politiska männen, utan endast ledas af sin personliga aktning för någon enskild individ, åt hvilken han vill skänka en allmän fullmakt at: per procuram handla i hans ställe. Men om valmannen antager detta sätt att betrakta sin ställning, så är det slut pa den fördel, som man påräknade genom att gifva honom rösträttighet: det politiska uppdrag, som han fått att utföra, skall ej hos honom utveckla allmän anda och politiskt förstånd, eller fästa hans intresse och hans uppmärksamhet vid de allmänna angelägenheterna. Man förutsätter då vilkor som utesluta hvarandra; ty om den röstande ej hyser något intresse för slutresultatet, huru eller på hvad grund kan man vänta, att han fäster nagot intresse vid det förfarande som leder dit? Att önska sig hafva till representant den eller den enskilda personen, är ju en mycket möjlig sak för en person af ganska vanligt förstånd och talang, och att önska välja en elektor, som i sin tur röstar på denne person, är deraf en naturlig följd. Men att en person, som cj bekymrar sig om hvem som väljes till Iparlamentsledamot, utan känner sig tillochmed förbligtad att sätta å sido all tanke derpå, skulle fästa något intresse vid att utse den mest värdige att välja en annan enl. sitt eget omdöme — detta förutsätter eit nit för det goda i och för sig sjelft, en vana vid ligten af kärlek till pligten, som ej påträffas hos andra än mycket upplysta personer, hvilka just genom dessa egenskaper bevisa, att de äro värdiga, att sjelfva ega politisk makt under en mera omedelbar form. Af alla offentliga uppdrag, som man kan anförtro de fattigaste medlommarue af ett samhälle, är helt säkert detta det som minst egnar sig till att väcka deras tankar och känslor ull lif; ett uppdrag, på hvilket man ej skal lorstå avi sätta värde, om man ej fattar ett dygdigt beslut att samvetsgrannt uppfylla alla sina pligter. Och om valmännen bekymra sig om de politiska angelägenheterna så mycket, att de fästa något alseende vid en så begränsad del utaf dem, är det sannolikt att de ej skola åtnöja sig med så litet. sLåtom oss tillochmed förutsätta, att en person, som pa grund af sin ringa bildning ej kan bedöma de önskvärda egenskaperna hos en riksdagsmannakandidat, likväl är en fullgiltig domare öfver den allmänna karakteren och förmågan hos någon, som han vill utse till att välja denne medlem i hans ställe, så denna uppskattning af sin förmåga och önskar, att verkligen gilva en person, till hvilken han har förtroende, uppdraget att välja för honom, så är han ej i behof af någon särskild konstitutionel för den skull. Det behöfs ey mer, än att den röstande verkligen hyser förtroende till denna person, för att han skall göra sitt bästa vid omröstningen. I detta hänseende sluta sig de båda valsätten tillsammans i sina resultater; och man erhåller genom de omedelbara valen samma fördelar som genom de medelbara. Systemer— — —— anmärker jag, att om den röstande blir stående vid! — — — — Ak— — ——