Göteborgsposten – 10 augusti 1866, sida 1

En resa i norska Finnmarken (Forts. och slut fr. N:o 178.) Låtom oss nu vända själlfinnarne ryggen och bege oss på hemresan, på hvilken vi bedja läsaren följa oss. Flera gånger, och isynnerhet på hemresan, hade vi anledning att beundra fjällfinnarnes högt uppdrifna förmåga att kunna ta sig fram i mörkret. En dag blefvo vi på ett naket fjäll, som vi bade att passera, öfverfallna at eo med snöyra förenad stark storm; suön piskade oss rakt i ansigtet, så att det var oss platt omöjligt att se en hands bredd framför oss, utan vi måtte tacka till för att vi med tillhjelp af handsken som skärm kunde skydda ansigtet mot den olidliga sveda, som ovädret förorsakade. I det jag för mig sjelf öfverlade, huru jag på det beqvamasto skulle inrätta det åt mig, så snart finnen, vår körsvon, skulle göra halt och förklara sig ur stånd att hitta vägen, kände jag plötsligt en häftig stöt; med ett väldigt hopp flög slädan öfver en