Göteborgsposten – 7 augusti 1866, sida 1

relsen, och hon säg alltmera skrämd ut. Ingen skulle ha känt igen den sköna, triumferande prinsessan för en halftimma sedan. Hon hörde fackelbärarne ropa: eppercornes vagn haller i vägen för de andra! och ilade allt hastigare och hastigare nedför trappan och genom de oändlig ngarna, och slutligen just som hon nadde dörren — o fasa! säg hon vagnen och förridarne skymta förbi i månskenet, medan allt annat sag mörkt och fruktansvärdt ut. — Stanna, stanna, var så god och stanna! ropade lilla Ella och for ut på gatan mellan de för rånade tjenarne och fackelbärarne. Stanna, stanna! ropade hon och flög förbi Richardson som knappt kunde tro sina ögon. Raton piskade blott på hästarne, och med förtviflans smärta såg Ella dem långt bort försvinna i mörkret. Hon var i den häftigaste rörelse. Hvad skulle hon g. 1 tillbaka? — det var omöjligt; vandra hem? — hon kände ej vägen. Var det inbillning; — var det någon som följde efter henne? Hon var alldeles förtviflad. I detta ögonblick var det som om en fövagn kom henne till hjelp, i det en cabkusk, som långsamt körde förbi, stannade och sade: Cab, mum ? 7)