Göteborgsposten – 6 augusti 1866, sida 1

— Er dans påminner mig om en fe som jag en gang för länge sedan såg ute på marken straxt vid Cliffe. Ingen ville tro mig, men jag såg en. o — En få — hurn såg hon ut? frå de Ella. — Hon liknade alldeles er sjelf, sade mr Richardson leende. Jag tror att det var ni, och att det var den gången jag först såg er. — Nej, det var det icke, sade Ella rodnande. Jag skall omtala det för er, fortfor hon, om ni vill lofva mig att dansa ännu en dans med mig, sedan m fått veta det. Blott en. — Så ni minnes alltså äfven mig? utbrast han ifrigt. Ännu en dans — tjugo — evigt — evigt. Ack ni måste veta, ni måste ana hvad mitt hjerta — — — Hör först, sade Ella darrande mycket och dansande långsamt. Det var förliden dag. — Klockan slog tre qvart. — Ella nu går jag, sade lady Jane och tog henne på skuldran. Kom med, mitt kära barn. — Ett ord! utbrast Richardson ifrigt. — Du kan bli qvar och följa med din mor, om du vill, fortfor den gamla damen som tänkte på sin kusks vrede; men jag råder dig till att följa med mig.