Göteborgsposten – 6 augusti 1866, sida 1

stan — allt försvann i ett ögonblick; allas hjertan klappade, och de dansande tänkte endast på att svinga omkring efter musikens toner. . Hela den aftonen dansade unga Richardson med Ella och ingen annan ; de visste knappt hur tiden gick. De voro liksom i en fåverld; de flögo och summo i melodi. Ella brydde sig ej om att mrs Ashfords blick blef mörkare och mörkare, hon brydde sig ej om något af hvad som föregick omkring henne. Hon var så lycklig för ögonblicket, att hon nästan glömde att se efter lady Janes sympatiska blick. — Du får möta mig i damernas garderob precist kl. half tolf, hviskade hennes beskyddarinna till henne. Jag kan ej låta Raton med hans dåliga hästar vara ute efter tolf. Laga så att du är punktlig, ty jag har lofvat att ej låta dem vänta. — Ja, ja, kära lady Jane, sade Ella och dansade åter bort. Och tiden gick, och Julia fick ingen dans, och öfverste Ashford gick bort till sin hustru och sade: — Det gläder mig att du ställt det så att Ella äfven kunde komma med. Hvad hon ser täck ut? Hurn är det fatt med Julia, hvarför dansar hon ej? Dum dum didum läto instrumenterna och under tiden sade mr Richardson: