Göteborgsposten – 6 augusti 1866, sida 1

vara —? Ja — nej — jo, det var Ella. Hon slog uppbragt med sin solfjäder så att den trifsade ögat på en alderman och såg så ond ut att barnet började skälfva. — Förlåt mig, min mor, sade Ella i bedjande ton. — förläta dig! aldrig! sade mrs Ashford uppbragt. Hvad skall allt detta betyda, om jag får fråga? fortfor hon. Lady Jane, jag måste verkligen — — här slutade hon, dels emedan hon var så vredgad att hon knappt kunde tala, dels emedan hon ej hade råd till att gräla på lady Jane, förrän säsongen var förbi. — Ni får verkligen ursäkta mig, kära Lydia, sade lady Jane; hon önskade så innerligt att komma hit och jag kunde ej motstå lusten att taga henne med Webers sprittande sista vals spelades; menniskorna och musiken böljade fram och tillbaka som hafvets böljor, och när det plötsligt hördes genomträngande toner af utomordentlig mjukhet, svängde alla menniskor omkring i harmoni med tonerna. Fötterna höllo takt med musiken; det harmoniska tonfallet genombäfvade dem och beherrskade dem. Musiken var liksom en trollmakt, som höll dem i en behaglig underdånighet så att de svängde och rörde sig i kretsar! Trötthet, sorgsenhet, Ellas fruk