taga sig till vara för skrymtaktiga längifvarek. Jug är ingen skrymtare, begär icke tack utan blott betaldt för de lån banken lemnar; bekänner oppet min åsigt vara, att en bank, liksom andra lofliga företag, bör förtjena pengar och att banker, som icke lemna en mot rörelsens omfång passaunde afkastning, äro vådliga; anser att banker äro mycket gagnande inrättningar, men ej barmhertighetsstiftelser. Allt detta kan förebrås mig, men då jag vet, att jag städse sökt i möjligaste måtto underlätta för sådana lånetagare, hvilka af en eller annan anledning råkat i förlägenhet, ämnar jag icke stillatigande tåla någon smådelse för detta förf sätt. II.-T:s red. yttrar fen betänklig sak beträffande den offentliga moralen är dock att Aftonbladet ej blott icke beifrar sådana affärer utan t. o. m. försvarar dem, Det förefaller mig vara en vida betänkligare sak för den offentliga moralen när en publicist anser sitt samvete kunna medgilva, att utan all bevisning anklaga olika tänkande för att vilja förljena på andras olyckor. Under tider af knapphet i penningemarknaden finna häftiga utgjutelser mot bankmän, som ej kunna tillfredsställa alla lånesökande, tacksamme läsare. Det är så dugtigt att ej krusa, utan tvärsäkert afkunna sina förkastelsedomar. Man vinner en viss popularitet och det kan ju hända att Handelstidningens redaktör blifver en af representanterna ör landets största handelsstad. Han kommer då i tillfälle att rikta diskussionen om kreditlagstiltningen med en ny terminologi. Hans tidning förklarar redan nu att kalla en vågattest för värdepapper är nonsens. Han vill icke ens tillåta en depositionsattest att benämnas ett värdepapper. Komma hans lättretliga känslor i svallning, så tdrager han sig utan tvifvel samma uppmärksamhet, som en ursinnig blind med ett bart huggande svärd. Vid reform-riksdagens början anföll han lika hejdlöst som obefogadt landshöfdingen grefve Ehrensvärd med en grundlös anklagelse för allall från reformen. Han blir en talangfull representant för lättsinnet och uppbrusningen. Slutligen ber jag att få tillägga att insinuationen mot Stockholms Ensk. Bank att hafva fortjenat pa försäljningen af några gamla ångbåtar är lika ilskefull som löjlig. Banken är icke berättigad göra nagra Credit mobilier-atfärer och bankdirektionen har icke i sådant afseende öfverträdt bankens reglemente. Anskönt II.-T:s red. har benämnt denna affär skandalos, byser jag ingen tvekan förklara, att jag anser den fullkomligt hederlig. Jag har noga underrättat mig om fakta. De äro följande: Angsartygsbolaget Stockholm-Göteborg egde fyra s. k. kanalangsartyg. Sedan jernvägen år 1862 öppnades försämrades angbåtslinien så väsendtligt, att ingen behållning uppkom. Under åtskilliga år förminskades bolagets både kapital och reserviond utan att utdelningar kunde lemnas. Vid flera bolagsstämmor diskuterades frågan om fartygens försäljning och bolaget hade redan längesedan bemyndigat direktionen att skaffa köfennbud. Före den extra bolagsstämma, som behörigen utlysts lör att taga i öfvervägande till hvad pris bolaget ville sälja, hade hr Ingenieuren W. Liudberg genom en stadsmäklare låtit tillställa direktionen ett skriftligt anbud a alla fyra fartygen, hvilket anbud bland annat innehöll: att svar skulle lemnas senast 2 dagar efter bolagsstämman. Detta anbud antogs vid bolagsstämman med det för fartygsförsäljning enligt bolagsordningen erforderliga röstetal och på detta sätt kom den skandalösa affären till stånd. Kort efter anföll H.-T:s red. direktionens ledamöter såsom om de hade gjort nägonting bedrägligt, och likväl hade dess samtlige medlemmar röstat emot försäljningen samt dessutom rådfört sig med kunniga jurister huruvida den ej kunde omintetgöras. Aktierna, som hvardera lydde å 5ho-del i bolagets alla tillhörigheter, hade under bolagets briljanta tid betalts med 500 rdr och deröfver stycket, men sedermera nedsjunkit i pris till 100 rdr st., till hvilket pris dylika aktier afyttrats på Stockholms fondbörs. Genom den försäljning som skedde erhölls 206 rdr 50 öre pr aktie. II.-T:s red. antyder att jag på något konstnärligt sätt, som hon ej nä mare uppgifver, skulle hafva arrangerat allt detta för att ruinera bolaget. Läsaren torde finua att, om inom aktiebolag, som drifver en rörelse, hvilken icke betäcker kostnaderna oaktadt kapitalvärdet af bolagets egendom årligen förminskas, det skulle vara tillåtet för en minoritet att tvinga majoriteten sortsätta de dåliga affärerna, skulle ingen menniska våga deltaga i så gagnande associationer, som aktiebolagen i de flesta fall visat sig vara. Det måste säledes tillerkännas majoriteten rätt att, i enlighet med bolagsordningen, upphöra med affärerna och besluta om afyttrandet af bolagets gemensamma egendom. Att anse ett anbud som medgifver 2 dagars betänketid för en öfverrumpling eller fälla, är nog egendomligt af en sig så kallande Handelstidning, liksom att en dylik organ beklagar, att en hederlig och oförvitlig köpare lyckats realisera en vinst pa en i alla afsecnden loflig affär. Jag anhåller ödmjukeligen att alla hederliga tidningsredaktioner, som i sina spalter på god vo inrymt Handelstidningens calowmnier emot mig, behagade jemväl delgifva sina läsare detta mitt svaromål. Stockholm d. 1 Augusti 1866. A. O. Wallenberg. arigsslandels-underrättel-er. Vovolkär