Göteborgsposten – 4 augusti 1866, sida 1

———ä— mar som nu, uppsylldt af menniskor, djur och födoämnen af alla slag, smutsigt och stinkande, luften mättad af ångorna trån mer eller mindre skämda landtmannaprodukter, blandade med utdunstningen från allehanda tvåoch fyrbeningar och parfymerna från den närbelägna, i alla afseenden afskyvärda fiskeffäten. Der nu Lindströmska huset visar sin ståtliga facad reste sig då ett ålderstiget, af tidens tand illa sargadt trevånings hus, och begat man sig åt torgets andra sida, passe rande nedåt Skeppsbron, då en mossbelupen, melankoliskt lutande träbo, i dagligt tal kallad långa bryggan, möttes ögat al de skröpliga s. k. Tyska bodarne, en ömkelig qvarlefva från hänsvunna tider, der under lindarnes skugga puttelkrämeriet slagit upp sina bopälar. Fortsattes färden till Lilla Torget, hvars stenläggning, ännu i dag något krånglig, då, liksom gatorna i allmänhet, tycktes vara inventerad hos någon spansk storinqvisitor, fann man nuvarande Tranchellska huset vara det mest dominerande, Röhsseska, sedermera Oterdahlska huset, hade då ännu icke vuxit upp, och der nu Wijksska huset stolt reser sitt ljungeldsnedlockande torn, fanns då endast ett träplank. På andra sidan hamnen, der nu nya Tulloch Packhuset och hr Rapps nya hus bilda angenäma hvilopunkter för ögat, utvecklade den s. k. Franska tomten med sina upplag at symetriskt ordnade, men något rostiga förstörelseprojektiler och sin ensliga skildtvakt, all sin glans och herrlighet. Skeppsbron N:o 1 fanns icke då, men istället utbredde sig här den lilla vackra badhusträdgården, en verklig liten lustgård, erbjudande den vackraste utsigt ötver rivieret och i dess midt (trädgårdens förstås) låg den kostbaraste byggnad Göteborg då hade att uppvisa, den vackra badhusrotundan, en perla bland dylika inrättningar, ett värdigt tempel åt den komfortabla snyggheten. Men — Hygiea måste i tidernns längd vika för Merkurius, och så begat det sig, att det vackra badhuset med sin smakfulla väntsal, upplyst genom en kupol i taket, sina badrum med präktiga hvita marmorkar, sina propra afkladningsrum, der friska vindar spelade in genom fönstren, understundom blandade med fläktar från hafvet eller den berusande doften från rosenparterrerna derute, det begaf sig eu vacker dag att all denna herrlighet förvandlades till mörka magasiner och att på platsen reste sig en byggnad, inrymmande Gud vet huru många själar och, att döma at vissa omisskänneliga yttre tecken, icke tillhörande den sorts hus, som äro byggda på — hälleberget. Den del af Skeppsbron, som nu derifrån sträcker sig, vacker och putsad, ända fram till svängbron vid Jernvågen, var då en terra incognita, upptylld med dy och sumpiga vassar, der gamla ruttnade pålar här och der tjenande till qvarhållandet af en uråldrig, i upplösningstillstånd hesintlig eka, stucko upp, grågröna, slemmiga och sneda, lika dessa foster hvarmed lantasien älskar att befolka träsken och mo