Göteborgsposten – 4 augusti 1866, sida 1

t hos D. F. Bonnier.) . —— svemtttemtrsssm— — — staden bosatt person, som här må kallas för X. Då hr Kant kom honom närmare, fann han i stället att det var samme person han förut sett på Hamngatan, men hvilken nu var klädd i hatt i stället för i officersmössa. Hr K. erinrade sig nu att han vid ett föregående tillfälle tyckt att J. vid ett hastigt päscende liknat den från Stockholm till utseendet för honom bekante Lyckander, och af mötet i alleen leddes således hr K:s minne på rätta spåret. Foljden häraf blef att Lyckander inom kort olef häktad. Han innehade vid häktningstillfället ett ur med guldnyckel, en pels och en adress, skrifven som det syntes af honom sjelf, på en familj som för tillfället befann sig i Wermland. Uret förklarade han vara hans eget; pelsen likaså. Den senare hade han nyss köpt på en ölstuga i Karlstad, sade han. Da det anmärktes att det var en något olämplig tid för att köpa en pels, förklarade han, att han led afa heu tisk värk, så att för honom vore sommaren icke en bit bättre än vintern. Angående adressen, hvilken antagligen var ämnad att tjena till ledning vid något tjufstreck, påstod han till en början att han hittat den; men då man framhöll att Ju stilen var haus egen, sade han sig icke minnas huru han kommit öfver den. Då emellertid Lyckander var en illa känd person och åtkomsten isynnerhet al pelsen syntes misstänkt, behölls han qvar i häkte. Sedermera fick man underrättelse om, att Lyckander jemte åtskilliga andra äfventyrare d. 14 sistl. Juli passerat med ångfartyget Uddeholm från Karlstad till Wenersborg och under resan lran en polsk jude stulit 5 st. ur, al hvilka 4 återfunnits bland deras effekter. Lyckander bade likväl i Wenersborg beredt sig tillfälle att undkomma, 4då kaptenen pa Uddeholm efterskickade siskalen. Vid ett efter L:s häktande hållet polisförhör, upprepade han sin berättelse om åtkomsten af pelscu, hvarjemte hin försäkrade utt han alldeles icke haft någon gemenskap med en person vid namn Lindqvist som varit i det öfriga vagabondsällskapet på angbaten och som jemte L hoppat i land ifran densamma, då det blef fråga om att fiskalen i Wenersborg skulle efterskickas. i Till det förhör som i går hölls med Lyckander hade befälhalvaren på ångf. Uadeholin, kapt. Unge, blifvit kallad. Han upplyste, att då han efter Pers, messan afreste från Karlstad, medfojde Lyckander i j sällskap med en blind forevisare af en marionett-teai ter vid namn Hedin och dennes medhjelpare, en ensögd herre vid namn Rathsman, samt slutligen ivenne sandra klockskojare, Lindqvist samt en yngre adept som kallades Axel. Dessa började genast efter ankomsten ombord att ställa till oväsen med ett positiv, något som dock af kaptenen förbjöds, Pa natten skulle kapt. Unge göra sig underrättad om lanspumpen arbetade och då denne kastar vattnet genom watercloset gick han dit, för att höra efter. Da han öppnade dörren stodo der tvenne personer, hvilka syntes bli förskräckta vid hans åsyn och hastigt drogo till dörren. Ur U. fäste ej mycken uppmärksamhet härvid förrän han mellan kl. 2—3 på morgonen blef underrättad om att polacken ISanc Marcus blifvit bestulen på 5 at. fickur. Han erinrade sig nu de båda personerna hun sett på watercloset, hvilka han tyckt vara någon af de medföljande äfveutyrarne. Olyckligtvis beslöt han sig icke för att anställa visitation förrän Lyckandor, som lärer haft uwien gömda i sin nattsäck, hunnit undanskaffa dem derilran, hvarefter sällskapet hade gömt dem i en hög af kulisser, som tillhörde Hedins marionetteater. Visitation anställdes, utan att något anträffades på de misstänkta personerna. Deremot hittades uren slutligen bland kulisserna och dessutom fann man der fördolda ett par svarta byxor och en svart väst, som blifvit stulna från passagerarne. Tjufvarne voro mycket sorbittrade öfver att så hederligt folk som de skulle bli misstänkta. De visade sig inneha mycket penningar, och särskildt hate Rathsman begärt al kaptonen, att få vexla sig till en sedel å 500 rdr mot 5 a 100 — ett öfvermod, som blinde Hedin hörs på det högsta ogilla, då detsamma måste framkalla misstankar, — Lyckander, som vid förhöret i poliskammaren sagt sig vid afresan från Karlstad icke ha innehaft mer än 10 rdr och förnekat sig känna kamraten Lindqvist, hade dock på ångbåten innehaft mycket penningar och äfven köpt biljett åt både sig och Lindqvist till Wenersborg, ehuru han sedaermora här sagt att han ämnat resa direkta vägen till Warberg. Kapten Unge sade sig dessutom med säk.rhet igenkanna den pels Lyckander innehaft sasom ät IIhörande kamrer A. L. Pettersson i Karlssad, hvarförutom Lyckanders ur med säkerhet af kapt. U. antogs vara ett, som blifvit stulet fran en skolyngling i Karlstad, och hvilket varit försedt med en allleles lik dan i Karlstad förfärdigad nyckel, som den till Lyckanders ur hörande. Lyckander åter påstod att kan köpt bade nyckel och ur på Malmslättens marknad i Östergötland. Sällskapet hade under resan, enligt hvad kapten Unge berättade, uttalat lifliga önskningar att få bät re plats, och om ej annat läte sig göra, sitta i korridoren i aktern — naturligtvis för att komma åt de på fartyget befintliga Göteborgspassagerarnes rika börsar. Målet remitterades till rådhusrätten i Karlstad, och kommer Lyckander att i e Ilsängelset lörvaras tills han med fångskjuts afsändes till Karlstad. Förut har i denna tidning blifvit beråttadt hurusom s. kro :oarbetskarlen C J. Forsslund medelst knif sårat kamreraren å arbe:soch försörjningshuset C. A. Sellman. Vid det förhör, som i går hölls om saken, påstod Forsslund till en hörjan, att han alldeles icke ihägkom tilldragelsen, men medgaf sedan, att han möjligen kunnat af en händelse skada hr S., då denne tog honom i polissongen, hvarvid Forsslund ryckte sig lös. Enligt hvad vittnen intygade hade tilllragelsen tillgått på följande sätt: Forsslund hade försökt att smuggla in bränvin, hvilket dock fråntagits honom af portvakten. Ian skyndade då in på det rum ban bebodde och kom genast ut med en knif, som han dolt i byxflekan. och gick nedåt porten till. Kamrer Sellman, hvilken af portvakten fått höra hvad som tilldragit sig, begaf sig F. till mötes och förebrådde honom hans uppförande, hvilket gjorde det ådvåndigt för hr S. att asstrafla honom med att löra honom i enskildt rum. Då F. icke ville godvilligt följa med, tog hr S. honom i kragen, men släppte honom derefter på hans lolte att icke göra motstånd. I ögonblicket derefter framtog F. knifven ur byxfickan och