Göteborgsposten – 2 augusti 1866, sida 2

VD tiderna. Charles Richardson var en liten, bredskuldrad, ful karl, mycket gentlemanaktigt och vil klädd. Han var arfvinge till ett baroni, hade ett blekt ansigte, en trubbnäsa och ett så vackert gods i perspektiv — Clifke Court var dess namn — så att miss Lisettes beundran för honom förundrar mig alldeles icke. Hvad Ella beträffar, tänkte hon på huru vänlig han varit emot henne på trappan om förmiddagen: hon tänkte på hvilket muntert strålande leende han hade. Så förtrollande han såg ut! sad hon till sig sjelf. Nej aldrig, aldrig hade hon drömt om någon så intagande man. Hon var fullkomligt mera än belåten. Ingen prins i er roman skulle förefallit henne vara hvad denne ende var, hvilken verkligen vandrade vid hennes sida. Hvad Richardson beträffade så va han straxt alldeles förälskad. IIan hade på det sista året sett många tusende unga damer, men ingen af dem kunde jemföras med denn: milda, naturliga och glada lilla varelse. Han bjöd henne armen och förde in henne på expositionen. Ella märkte att han sade ett par ord till sin vän, men anade blott litet deras innehåll. — Gå du först, hviskade han, och ifall du får se Ashfords, så sök att undvika dem. Jag skulle spatserat med döttrarne, men här är mitt hjerta genomborradt för alltid. (Forts.)