Göteborgsposten – 2 augusti 1866, sida 1

a — —— —— vi kunna köpa henne en hatt på vägen. Nå skynda dig! Skall jag stå här och vånta hela dagen. Inom ett ögonblick fann sig Ella förvandlad till den praktfullaste dam hon på mång är sett. Det var som en dröm; hon kunde knappast tro derpå. IIon såg sig sjelf klädd silke sväfva här öfver golfvet i samma spegel der hon för fem minuter sedan betraktat den olyckliga lilla melankoliska varelsen, som grät med ett smutsigt ansigte och säg sina egna dystra tårar flyta. — Nå, da! nå, då! sade lady Jane, som alltid sade nå, då! och skyndade på folk. Hvar är min betjent? Äro förridarne färdiga? De äro alla pojkar från fattighuset, mitt barn. De kommo till mig som försvultna kyrkrattor och så föder jag upp dem och skaffar dem goda platser. Jag åker alltid med förridare. Man är tvungen att hälla på sin värdighet i vara charlistdagar — allmän rösträtt, jo jag tackar! Jag kan alldeles icke tåla mr Gladstone, och det är nödvändigt för oss alla att hålla oss på behörigt afstånd. Stig in, stig in! Vill du vara så god och köra till Sydenham. Lady Janes väsende förändrades alldeles då hon talade till Raton. Det är också ett faktum, att en kusk från sin höga ständpunkt förer ett strängt regemente och att många da