Göteborgsposten – 1 augusti 1866, sida 2

IlIvarjehanda. Ur en lånbibliolekeegares dagbok. Hvarje stånd har sin plåga, det är en gammal sanning; en bodbetjents stånd är visst intet sött stånd, ehuru kandisocker, raffinad och sirup spela en stor roll i detsamma. Det är ett stånd som ej alla Arabiens vällukter kan försötma. Ja, det är till och med et: gudlost ständ; ty då on bodbetjent mäste pläga så mycket umgänge med olja, talg, tjära m. m., så kan han tyvärr ej föra någon fläckfri vandel. Från tidigaste daggryningen till sent på natten måste han vara allas betjent Från ejdamerosten måste han nedlåta sig till miserabla sillnackar, och knappt är han i den trakten der edie Citronen bläbn, förr än en gammal köksa jagar honom dit der pepparn växer. En skräddares stånd är ej heller just något angenämt stånd, ehuru det syndiga Ögat gör honom mången reel tjenst och ofta betäckor hans familjs nakenhet. En skräddare har mycket att lida af monsklighetens skefva riktning och talamodets tråd får han aldrig asslita. De dödligas hemliga fel måste han betäcka med den kristliga kärlekens kappa, och i trots af alla förhatliga utväxter, får han ej förlora sitt mått. En skråddares stånd är visst icke utan sina besvärligheter. En nattväktares stånd är ännu mindre behagligt, ty en nattväktare är ej alldeles olik det goda svenska folket. Under det alla andra äro vakna och fägna sig åt dagens herrliga ljus, tillsluter han ögonen och snarkar, — och under det alla andra öfverlemna sis åt en ljuf sömn måste han i storm och oväder sjunga för döfva öron. En nattväktare liknar en profet. Största delen höra cj på honom, och de få som det göra fördömma honom emedan ban beröfvar dem sömnen En boktryckerisättares stånd är likaså ett högst obehagligt stånd. Författaren till en dålig roman, eller något dylikt, drömmer i sin fåfänga om lagerkransar och känner sig ganska lycklig i denna sin fåfänga, och läsaren af den tråkiga boken har dock den sköna rättigheten, att vid denna opiums fråga tillsluta sina trötta ögon. Den arme sättaren åter måste vara dömd att bokstafligen njuta ledsnaden. Han måste I ka ofta gripa efter brottet som efter dygden, efter smärtan som efter glädjen; han plockar ihop synden bit för bit, under det han straxt derpå tvingas att sönderplocka dygden, den himmelska. Han har lika mycket att skaffa med friheten som med slafvoriot. Huru ofta måste han ej sätta ett fri tecken vid troheten och oskulden, huru ofta slita vänners band och aflägga heder, dygd och blygsamhet, för att af de senare åter sammansätta acras motsatser. Ja, sättarens stånd är ett ganska oangenämt stånd! De skönaste blommor i det menskliga lifvet måste han, så att säga, blad för blad sönderslita och utsträcka alla fingrarne efter författarens stör och mindre dumheter, hvarigenom han för sig förderfvar njutningen af det sköna och säras hundrade gånger. — När han slutat sitt verk tackar honom ingen derför, och hans flit och hans dygder komma ej i dagen, men väl hans fel och misstag. Ingen förbrytare behandlag så korrektionelt som en sättare. Men ibland alla stånd — sjelfva Riksstånden, så utsatta de än voro för ett allmänt fördömande, ej undantagna — är visst en lånbibliotekaries det sämsta, Det är redan illa att han för idel tilar ej lär att känna menniskor, men ännu värre är, att han för bara boktitlar ej kan lära känna en enda bok. Så länge jag var lånbibliotekarie, var jag på det hela ej annat än en illa iobunden katalog, med infallna kinder och långa ben. Hvarje symamsell ville slå efter mig, hvarje kokerska ville genombläddra mig, och det tillhörde mitt stånd, att låta fritt slå och genombläddra mig. Jag hade intet ögonblicks lugn och förekom mig ofta sjelf som ett plågadt helgon, som den oförnuftiga massan ösverhopar med böner och önskningar. Än begärde en huspiga ÅAktenskapets hemligheter af mis, än var det en bodbetjent som af mig begärde Vestenlänggatans Engel. Den ena stunden en köksa till mig ÅKärlekens barn, den andra måste jag klättra uppför stegen för att hemta ner åt en bedagad mamsell: ÅÅktenskapets himmel. Knappt hade jag försett en bagaregesäll med Tolf sofvande jungfrurt, så beklagade sig en syflicka för mig att 4Qvinnans sedlighet i längden var tråkig. En tvätterska begärde Den byxlöse äfventyraren Lasse Majak, under det en onka önskade sig andra delen af Robert eller mannen sådan han bör vara. Men knappt hade jag tillfredsställt dessa, så bestormade mig en tredje med frågan om Mjölkflickan ej var tillbakakommen från landet än, under det en fjerde harmades öfver att det fanns så många smutsiga blad i Vär tid4 och en femte klagade öfver, att de skönaste sidorna fattades i Europas hoff! Ack! Jag var en plågad varelse,