Göteborgsposten – 1 augusti 1866, sida 1

——— r den tomma kaminen. Elden hade bränt ut oel ingen tänkt pa att åter tända den. I nagr: minuter strömmade hennes tarar likt tvenne väckar ned öfver hennes arta illa ansigte Hon tänkte på huru örvergifven hon var, huvilkot sorgligt lit hou förde, huru hon ensam ma ste lefva —en sådan ström at sorg och elilndle öfversvämmade henne, alt hon dolde unsig et i sina händer, utan att tänka på annat än sin egen smirta. Hon hörde icke huru en vagn höll utanör dörren, huru klockan ringde, eller huru lady Jane steg in. IIon gick rakt genom rummet och sug pau henne. — Ah, min söta lilla flicka, hvad gar det i at dig: frågade den gamla damen slutlige Nn. Tarar? Vet du icke, att det ilr mycket. fult att grata, huru illa det ocksa gar? Äro de alla borta? Du är alldeles ensam? Ella sprang lörskriickt upp, rodnade och aftorkade sina smutsiga turar. — Jag trodde at ingen skulle se mig gråta, sade hon, ty de ha alla rest till kristallpå latset. — Och lät dig bli hemma alldeles ensam? frågade den gamla damen. — De voro så ledsna för att icke ha plats för mig, sade den godmodiga lilla Ella,