Göteborgsposten – 31 juli 1866, sida 1

—— —8— ram och tillbaka underrättade honom om att, let föregick något ovanligt vid horisonten. Blott två trälinieskepp, det ena en tredaskare med namnet Der Kaiser och det andra ett minIre linieskepp samt pansarfregatten hade vid letta tillfälle ängan uppe. Amiralen begal sig dock till sjös med denna svaga styrka, som i närheten at Pola ökades med tvenne pansrade kanonslupar. Då han fick Zara i sigte, erfor han att den italienska slottan, bestående af 23 för det mesta pansrade skepp, var i begrepp att företaga ett angrepp mot Lissa. Trenne fartyg at hvilka de tvenne törnt tillhört Lloydbolaget i Triest och som man hade förvandlat till pansarskepp, ätvensom en pansarkorvett som betann sig i kanalen vid Larabugten, slöto sig till amiralens lotta. Denna styrka, hvars centrum utgjordes af tredäckaren Kaiser, posterade sig på nägot afstånd trån Zara, hvars kanoner dagen förut förstört en italiensk pansarfregatt. Vid åsynen at eskadern blef kanonaden från landet och sjön förfärlig. Fyra italienska pansarfartyg, två tregatter och två korvetter, kastade sig med full ångkraft mot den österriiske tredäckaren. Striden började med oerhördt raseri, tredäckaren som var insvept i rök liknade ett rysligt odjur, som var omringadt af ett koppel hundar. Dess kanoner, som alla voro trån Dalmatien och icke voro i elden första gången, svarade på fiendens fyradubbla eld med en mindre hastig men mera säker kanonad. Amiralen såg den fara hvari skeppet svätvade och ville bringa det hjelp, kastade sig genast emot en af de stora italienska fregatterna. Denne, som redan lidit skada i vattengången, fick ett hål något under skansbeklädnaden, man hörde starka rop och skrik; det syntes blitva ett stort djup mellan böljorna, derefter syntes en ofantlig mängd bubblor på ytan, som till slut åter blet jemn — tregatten hade sjunkit i djupet. En hedrande episod föregick dess undorgång. En half bataljon bersaglierer, som voro ombord, kröpo då de märkte skeppet sjunka upp i märserna eller hängde sig fast i tågverket, och i det de lade karbinerna till kinden, liksom hade det varit på en manöver, sände de ett sista regn af kulor ned på Erkehertig Maximilians däck. Detta sista farväl från valplatsen gjorde en förfärlig verkan; 20 döda och 60 sårade sollo rundtomkring amiralen, som syntes vara osårbar. Knappt var detta resultat vunnet och hafvet kommit i ro ötver tusentals lik, förrän en förfärlig, oväntad explosion lät höra sig. Ett regn af jern och trä, hvaribland funnos stycken at menskliga lemmar, föll ötyer eskadern, och en oerhörd vattenhvirfvel omgaf tregatten Kaiser. Den österrikiske amiralen erfor nu, att en kula från tredäckaren åstadkommit att fregatten sprang i luften. Detta var alltså tvenne förlorade skepp, utan att räkna andra, förmodligen mycket betydliga skador. På de österrikiska skeppen var förlusten af döda mycket betydlig. Under sjöslaget stod befälhatvaren på Kaiser, öfverste de Poåck, hela tiden lugn på sin kommandopall, och gaf befallningar, som om han varit på en manöver.