Göteborgsposten – 31 juli 1866, sida 1

de förflutna ären. Ilvarje nytt bevis på tacksamhet och djup känsla hos en sådan liten barnslig varelse förnärmade och förargade det andra fruntimret. Ella skulle lära hvar hennes plats var, hade denna dam bestämt, och det utan manga ord. Ack, om vi alltid kunde sätta i verket vara onda tankar och planer, skulle det mahiända vara godt för oss, och längt bättre än att ovetande och obemiirkt drifva in i namnlös synd, som vi ejatillsta för oss sjelfva och knappt erkänna. Och sa gingo aren. Julia och Lisette växte upp till langa, moderna damer, som klädde sig mycket elegant. Lisette plägade an med ett korallhalsband och Julia tyckte särdeles om en ljus brosch som hennes mor gifvit henne. Lilla Ella växte också upp, som en liten grön planta som skjuter upp under mildt varregn och sommarsolsken, högre, vackrare och mera sorgbunden för hvart ar. Och dock var det måhända väl att hon tidigt i lifvet lärde att nöjas med en mycket liten del af dess goda, hon kunde annars lätt ha blifvit förklomad och bortskämd om allt tortfarit att gu som det började, om hon dj fatt motgang och om hon hela lifvet igenom futt följa sitt eget hufvud. Hon var en liten stralande och smalcende varelse, trots alla hennes sorger, och med ett intagande ansigte; ja, hennes skönhet var så mirkvärdig