Den medfödda danska makligheten förräder sig lika så mycket genom valet af de utställda artiklarne som genom det sätt, hvarpå vi utställt dem: Det ser ut, som om vi hade deltagit i utställningen för att visa, att vi hvarken ville eller behöfde. att draga oss tillbaka, men icke för att söka kunder till vär marknad. Vi ha handtverksarbeten, som närma sig konstverk, men vi ha nästan intet enda fabriksarbete, och hela den 10:de klassen, som i de andra afdelningarne består uf 4 grupper och i den svenska upptager !, af katalogens hela nummerföljd — husslöjden — saknas alldeles. Vära präktiga silfveroch guldarbeten, snickeriarbeten, bokbinderiarbeten, vårt porslin o. s. v. synes alltsammans snarare bestämdt för samlare af konstlöremål än för den stora allmänheten som köper; de äro till en del icke försedda med uppgifter på hvad de kosta och det är ingenting gjordt, för att de skola falla i ögonen eller ta sig ut. Om det är utställarnes eller de komiterades skull, kan jag ej afgöra. Den svenska utställningen i sin helhet vittnar om det ungdomsfriska bf, den djerfva företagsamhetsanda, det praktiska förstånd, den smak för det rätta och Passande, (plus en viss svaghet för det grannlåtsmessiga) och den intagande artighet, som är så egendomlig för Sverige. Här röner man iutrycket af att man är hemma hos ett ungt folk, som icke sparar någon ansträngning för att arbeta sig fram, icke liter någon inkomstkäMa bortsina i jorden och som förstår att omge sig med lyx för godt pris. Icke nog med att man bär ser de storartade och prydliga artiklarne af jern och stål, ylleoch bomullsju, sidenvaror, kemiska produkter, tapeter, pappersoch popparbeten, föremål af glas, porslin, fayence, lera, marmor och porfyr i riklig mängd utställda, hvarje utställare har också ordnat sin utställning på ett pikant och tilltalande sätt. Det finnes t. ex. ett urval af schalar, upphängda som fanor på förgyllda stänger, hvilka tillsammans bilda en segertrof öfver fubrikens verksamhet, här har en möbelfabrikant möblerat och tapetserat ett helt kabinett, och der ser man en vacker paviljong i schweirerstil, som vid närmare påseende liksom en profkarta uppvisar en sammansättning af de mest olika byggnadssirater, listverk, panelningar o. s v. som å snickerifabriken sågag och hyflas med maskin. Men svenskarne ha gjort ännu mera än smakfullt ordnat sina artiklar. De ha icke sparat någon möda för att visa sina gäster alla de råämnen hvaraf och de maskiner och verktyg hvarmed deras produkter frambragts. Bergverken utställa icke blott den förarbetade metallen utan äfven prof på do olika malm arter, hvari den förekommer, de olikartade lormationor den genomgått, det slagg den efterlemnat, de biprodukter, som samtidigt erhållits, de olika steuarter som genombrutits, mineralogiska kartor öfver bergsträckningen, on plastisk framställning af grufvans labyrintiska schakt, gallerier och kamrar, modeller af hissverk, pumpverk, smältugnar, stängjernshamrar o. s. v. Med ett ord: under det att den danske utställaren endast sätter ett utsökt vackert arbete fram på sitt bord till en behaglig ögonfågnad för de skadelystna, öppnar den 16rekommande svensken alla sina lådor, sina förråder, sina verkstäder, ja, till och med jordens innersta samt förevisar och förklarar allt för sina gäster. Han utställer icke blott ett och annat arbete al svensk porfyr, utan han visar på samma gång i en samling om halftannat hundrade kubiska stycken huru de andra svenska stenarterna se ut i hugget och slipadt tillstånd o. s. v. I den svenska afdelningen har man mera än i någon af de andra en känsla af att man är välkommen; man ser en mera utvecklad husslöjd, som söker att göra äfven det torftigaste prydligt och en imponerande kraft till att arbeta i det stora. Deremot visar handtverksarbetena att deras verksamhet ännu till en del är ofrälse, i det de sakna den ädelhetens prägel, som först uppnås när, som hos oss, konsten har räckt den brodershanden. Den norska utställningen är den mest nationala. Hvarken den svenska eller danska har en så folklig prägel. I motsats till den svenska försmår den med strängt norskt allvar hvarjo anstrykning af utländsk lyx och i motsats till den danska, som är likgiltigt för det specifikt danska, att det icke en gang kan framvisa en dansk träsko, ett danskt grötfat, ett danskt stycke bränntorf eller en dansk Jydepotie, lägger den norska framför allt an på att utställa det som är egendomligt för Norge: norska tråsnideriet — deribland en prägtig fDölegut i kroppsstorlek med en ankare norsk Lysholmer-akvavit under hvardera armen samt en tredje mellan knäna — norska snoskidor, norska fiskegarn, mycket intressanta apparater för fiskodling, norsk anjovis, spekesill, klippfisk, fiskguano och fisktran, norskt tunnbröd, norskt djurskinn, söndmorska och tel. markska silfverarbeten, högst egendomliga yllebroderier från Iallingdalen, afbiluningar af norska nationaldragter, ja, till och med en samling mästerliga teckningar och litografier öfver norskspetälska i dess olika stadier. Här var ett präktigt tillfälle för etnografiska studier, ett tillfälle, som man. saknade i de andra afdelningarne, men som ingen utställnings-besökare bör försumma. Till och med uo! utställda dockorna voro klädda i nationaldrägter och i i en stor glaslåda såg man hela Tidemands tafla Brudepyntning pau Staburet, framställd af dock iklädda norska drägter. Ofvanpå den koketta elegansen i den svenska afdelningen och den temligen karakterslösa urbaniteten i den danska var det en ganska sund omvexling att här insupa en mun full frisk, fersk, norsk Ejeldluft?. Och icke nog med det, man fick på köpa njuta af ett eko från Norges Fjelde, ty i den norska utställningsafdelningen trälfade man alltid ett öfvervägande flertal af norska besökande, under det att den danska, som oftast var befolkad med svenskar, och den svenska var det ställe, hvarest man plägade träffa de danska utställningsgästerna samlade. Från norska afdolningen påminner jag mig att en vagnfabrikant utställt ett mycket praktiskt sortskaffningsmedel: en karriol, som den körande utan att stiga ur ögonblickligen kan förvandla till en släda. Detta en-toul-cas-transportmedel torde i parentes sagat passa alldeles förträffligt för vissa redaktörer uf ossiciella organen, som skola köra genom tjockt och tunnt, öfver stock och sten och hvarje ögonblick råka på glanskis, under jagten efter ministerekipagerna. Den tinska utställningen bade minsta omfånget och kunde naturligtvis heller icke med afseende på artiklarnes betydenhet konkurrera med de tre konungarikenas. Vårt land är fattigt, skal! så bli — En främling far oss stolt förbi,