Göteborgsposten – 26 juli 1866, sida 1

al sina tidigare vanor att punktligt på slage! åtta hvarje morgon ringa i den stora klockan i sörstugan. Trädgårdsdörren i matsalen sto: öppen till rosensängarne, theet var tillagad, Cecilia stod i sin stärkta hvita morgonkjol med sitt krusiga bronsfärgade hår böljande omkring ansigtet. Äggen voro kokta och skinkan låg rykande het på tatet; der täldes intet undantag, ingen fick dröja en minut för länge, lika mycket huru sömnig han eller hon var. De hade varit gilta i två år och nedslag: sina bopålar å sitt landställe. Jag skulle ön ska att jag likt mina vänner föerna kund framtrolla den gamla arvelsgården medelst ett. trollslag af min penna eller genom att på papperet teckna en trekant med en cirkel in uti såsom trollkarlarne göra. Det märkvärdigaste på gården var dess konstiga och vackra gamla skorstenar — ja, hela grefskapet Sussex är berömdt för dem och det obetydligaste lilla hus har sina skorstenar i ädel stil med al vädret angripna sirater. Der voro också gallar och fönster med stensirater och gamla trappor med rostiga ringar fastgjorda i dem, tör alt binda tömmarne på hästar som för åtskilliga hundra år sedan skulle lupit bort om icke dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne. Och så voro der förrådsbodar och sädesstackar och lador fulla af höstens öfverflöd. På gården