Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 2

Lif omsamnade sin fader, och nu fanns ingen skiljevägg mer emellan dessa tva. Natten var kommen. Då hörde de plötsligt nagot buller utanför, dörren sprang upp och Aslag rusade in — trotsig och djerf, men dock ovanligt blek. Han stannade midtpå golfvet liksom fasttrollad och sag sig omkring. Ian såg på den hvita duken, pa ljusen, som brände i stakarne och på Lif som satt i högsätet med barnet i sina armar. Han kunde e samla sina tankar. Da trädde Gunnar fram på golfvet, hög och allvarlig, räckte honom vinligt handen och sade: — God afton Aslag. Kommer du hit som vän eller fiende, som son eller främling? Fötterna började skälfva under Aslag, blodet rusade upp i hans kinder, han bet tillsammans läpparna, hjertat klappade häftigt och han sag förvirrad ned mot golfvet. Han stod länge på detta sätt; men hastigt vände han ut och in på fickan i tröjan, så att tändstickor, spån och andra eldfingda ämnen foro ut ötver golfvet. Han plockade upp dem, slängde dem på elden och utropade med tärfylld röst: — Om du också i all evighet skall förbanna mig, mor, så kan jag nu ej handla på annat sitt! Derefter gick han bort till Gunnar och